Lokaldemokratins osynliga hjältar hyllas sällan. Tvärtom får de, från tid till annan, en skopa ovett för sitt trägna arbete i folkstyrets vingård. Jag talar förstås om de tjänstemän runtom i kommuner och landsting som varje dag ser till att förtroendevalda politiker får korrekta beslutsunderlag samtidigt som de säkerställer att ärenden beretts i enlighet med berättigade krav på kvalitet och rättssäkerhet. Dessa män och kvinnor ställer sin professionella kompetens till det allmännas förfogande inom tunga områden som juridik, ekonomi och andra samhällsvetenskaper. De bidrar handgripligen till att bereda, implementera och utvärdera de insatser som det politiska systemet beslutat.
Den senaste kritikomgången levererades från kommunalrådet Bo Frank i Växjö. Han ansåg i korthet ”att den lokala demokratin i många kommuner ersatts av ett akademiskt tjänstemannastyre.” Påståendet är för det första en smula oförskämt mot den kår som hjälper Frank och hans kollegor på jobbet. För det andra är det osakligt. Det vore säkert bekvämt att slippa beredningskrav och fakta men tjänstemän med expertis är nödvändiga så att medborgarna slipper beslut baserade på illa underbyggda underlag. Kritiken är slutligen orättvis. Oklarhet i rollerna mellan politik och profession uppstår framförallt under otydligt politiskt ledarskap. Istället för att skjuta på pianisten borde Frank fundera över styrningen inom det egna skrået.
Sant är förstås att roll- och ansvarsfördelning mellan folkvalda och tjänstemän kan bli tydligare. Kommunallagen reglerar den politiska organisationen vilket är en brist då den i realiteten delegerat flera beslutsbefogenheter. Oklarheter omkring sådant som exempelvis arbetsgivarrollen försvårar arbetet som tjänsteman. Därför är det hög tid att förtydliga tjänstemannens roll i lagstiftningen för att skapa stabila spelregler och bättre arbetsformer mellan politiker och tjänstemän. En utredning i denna riktning ligger på Civilministerns bord. Den borde inte tillåtas att samla damm.