I tjugo år, tror jag, har jag hållit på med den fråga som Mårten Arnberg för till torgs i Folkbladet 18 mars:
Hur ska demokratin fungera framöver?
Som Arnberg skriver har medlemsantal och aktivitet minskat katastrofalt (undantag flygelpartierna t v och t h). De allra senaste siffrorna har jag inte, men att förhållandena inte är bättre nu kan jag gå i god för:
Mellan 1992 och 2011 minskade medlemskapen i de äldsta partierna med 64 procent. Det betyder att knappt fyra procent av den röstberättigade befolkningen var medlemmar i ett politiskt parti. Därav en betydligt lägre procent aktiva, förstås. Än färre är det nu.
Säkert är också att medelåldern är högre nu efter fyra år, låt oss säja pensionsåldern, 65 år; det är en god gissning. Åldern stiger, aktiviteten avtar.
Detta på riksplanet och över (nästan) hela skalan. I Norrköping fanns det för 12 år sen politiskt engagerade människor så det (med nöd) räckte till att tillsätta fritidspolitiker i de tolv - senare åtta - kommundelsnämnderna. Nu skulle det inte gå. Allt färre är villiga att ta uppdrag i kommun, landsting och riksdag, alltfler hoppar av. Man kan undra om det går att fylla valsedlarna vid nästa val, särskilt om man vill ha intresserat, kunnigt och stryktåligt folk.
Ökningen i ungdomsförbunden är försumbar - vågar jag säga utan att ha belägg för det. Kan någon bevisa motsatsen skulle jag bli tacksam.
Vad gör vi med framtiden? Om vår form av samhälle ska överleva måste vi ha politiker, samlade i partier, vilka kan fatta övergripande beslut i otaliga frågor, ofta kontroversiella. Men hur få kan det bli? Måste vi slå ihop partier för att få tillräckligt med folk till allt färre listor?
Och vilka skall ställas till svars vid valen om alla tvingas samarbeta? Ska vi gå över till tvåpartisystem? Kanske tjänstemannavälde, värre än nu? En stark man?
Det finns en mängd frågor att ställa i det här sammanhanget, och det är på tiden att en debatt kommer igång. Helst också att vi får fram en strategi för hur demokratin ska kunna överleva.