Tyskland, Rumänien, Danmark, Finland, Lettland, Nederländerna, Bulgarien, Portugal, Frankrike, Ungern, Tjeckien, Sverige, Österrike, Ryssland, Polen och Slovakien. Nej, jag har inte varit på Europaresa, jag har åkt bil mellan Östergötland och Skåne. Bland alla mina medresenärer på vägen var ett oräkneligt antal lastbilar från alla dessa länder outtröttligt kämpande med sina tunga laster till konsumenter och företag.
Den tunga lastbilstrafiken ökar snabbare än den ekonomiska tillväxten och transportsektorn är den sektor som näst efter uppvärmning ger störst utsläpp av koldioxid. Man kan likna transportsektorn vid samhällets blodomlopp, blir det stopp blir det kris. Näringslivets specialisering och bortrationalisering av egna lager har ökat efterfrågan av punktliga transporter och en av samhällets största utmaningar är nu att bryta denna trend. För att bygga det hållbara samhället måste det totala transportarbetet minska, och de transporter som blir kvar måste miljöanpassas. Småskalig lokal produktion kräver mindre transporter både till och från producent, men för att få lönsamhet krävs ett högre pris på transporter. Ett lägsta pris borde vara ett pris som täcker full kostnad för såväl väghållning som miljöpåverkan. I det nyliberala ekonomiska lyckorike som numera är den modell samhället eftersträvar är det väl inte orimligt att varje transportslag täcker sina egna kostnader?
Jag är fullt medveten om att det inte finns några snabba enkla lösningar. Vi kan inte fasa ut ett system innan vi har ett annat bättre på plats. Vi kan inte lägga över transporter till järnväg innan kapaciteten på denna byggs ut och då handlar det inte bara om nya banor utan lika mycket om att vårda och gradera upp våra befintliga.
De ensamma lastbilschaufförerna som ofta ligger ute flera dyn i sträck under obekväma förhållanden är för mig vardagshjältar som är värda all beundran. Min vision är dock ett samhälle där dessa hjältar inte längre behövs och dessa goda krafter kan ägnas åt byggandet av hållbarhet.