Jag läser i tidningarna att Måns Zelmerlöw vunnit Eurovision Song Contest för Sverige och därmed blivit hjälte. Zelmerlöw är en erkänd artist och att vinna den europeiska schlagerfestivalen är onekligen en jättestor bedrift, men inget hjältedåd. Han riskerade varken hälsa, liv eller egendom för att hjälpa någon annan ur en svår situation och hans seger må vara stor men har sannolikt ingen större bäring på mänsklighetens överlevnadsproblem. Kan det inte räcka med att det är en stor artistisk framgång väl värd alla gratulationer, utan att urvattna begreppet hjälte?
Även idrotten har som bekant sina hjältar. Oftast är det någon individ i som presterat stort och kanske därigenom bidragit till en seger. Men idrottsmän, och dito kvinnor, är professionella ofta högt betala yrkesarbetare som gör det de har tränats till i årtionden. De ger oss ibland underhållning av hög klass, men några hjältedåd är det inte.
Jag såg inte TV-sändningen från Wien. Jag var på kommunens S:t Olofsmiddag där ett par hundra jubilarer tackades för sina tjugofem arbetsår i kommunen. Där, bland huvudsakligen kvinnor i medelåldern, finner man vardagens hjältar! Där har vi alla de som var dag går till sina jobb till en ofta alldeles för låg lön.
Där har vi alla de som tar hand om våra barn och ger dem skolning och trygghet. Där har vi alla dem som dygnet runt tar hand om våra gamla och sjuka. Där har vi alla dem som lagar mat, ser till att bussen kommer, att vi får vatten i våra kranar, att det finns böcker att låna, att staden planeras, att gamlas pengar inte förskingras och mycket annat som hör välfärden och tryggheten till. Men dessa strävsamma pålitliga kuggar i samhällsmaskineriet får inga rubriker eller stjärnor. Men för mig är de mycket större hjältar än artister och atleter.