Earth Hour, som lampsläckningen nu på lördag kväll brukar kallas, är en idé från Sydney i Australien.
I det landet är elektricitet och koldioxidutsläpp nästan samma sak. Per kilowattimme ström släpper Australien (treårsgenomsnitt 2009-11) ut 8,6 hekto koldioxid i luften.
Inom elförsörjningen motsvaras Australiens 8,6 hekto av Sveriges 0,2 hekto per kilowattimme. Att ha ett arrangemang för att peka ut elektriciteten som symbol för miljöhoten är, kan man också säga, en idé som är 43 gånger mer träffsäker i Australien.
Det är helt andra saker än elström som i Sverige är i konflikt med klimatpolitiken. Det är vägtrafiken, det är delar av livsmedelssektorn, en del matvanor och annan konsumtion där utsläppen mest sker utanför Sverige. Sverige exporterar stora mängder klimatnytta med att leverera industrivaror som får energi från våra kärnkraft- och vattenkraftverk. Skogsbruket minskar andras koldioxidutsläpp genom att ersätta cement med trä utomlands och bygger också upp betydande kolförråd i en växande biomassa.
Däremot bygger transportsektorn och en del konsumtion på import av fossilbränslen och varor tillverkade med stenkol, olja, fossilgas – eller med brunkol som i det av grönvänstern så flitigt förskönade Tyskland.
Att använda ström effektivt och undvika att ha onödig effekt påslagen är inte fel. Det ger en samhällsekonomisk vinst och bidrar till både miljönytta och exportinkomster. Ström säljs ju till länder söder om oss, som är djupt fossilberoende, och dessutom Putinberoende genom sina gasrör.
Sveriges 20 gram koldioxid per kilowattimme motsvaras av det tiodubbla i Finland och Belgien, det sjuttondubbla i Danmark och det tjugotvådubbla i Tyskland. Där är det en annan mening i Earth Hour.
Varför är Sverige nästan världsbäst i koldioxidfri elström? Sveriges ledande ställning beror på kärnreaktorerna och älvarna, understödda av skogsindustriernas och fjärrvärmeverkens elproduktion samt numera även vindkraften. Earth Hour kan användas för att antingen belysa eller mörklägga den sanningen.