Fredsförhandlingar med deltagande av alla berörda parter redan i januari och samtidigt en FN-övervakad vapenvila (utom mot IS). En ”inkluderande och icke-sekteristisk” övergångsregering i Syrien inom sex månader. En ny konstitution och FN-övervakade val till parlament och president inom 18 månader, samtidigt som IS fördrivs från sina skyddade zoner i landet.
Är detta verkligen möjligt i ett läge där parterna har helt olika mål för sitt engagemang i Syrien, och nya skarpa motsättningar uppstått mellan Ryssland och Turkiet efter nedskjutningen av ett ryskt bombplan? Ja, det är i alla fall vad alla berörda länder, inklusive Ryssland och Turkiet, enats om och ordentligt dokumenterat.
FN:s medlare i Syrien, svensk-italienaren Staffan de Mistura, pekade härom veckan på tre orsaker till det plötsliga intresset för fred: Islamiska statens (IS) framgångar, flyktingvågen och Rysslands militära intervention. Till detta kan läggas terroristdåden i i Turkiet, Libanon och Frankrike. Ingen tjänar längre på att fortsätta konflikten.
Det är svårt att se någon framtid för Assad i Syrien, men han blir en part i förhandlingarna om ett övergångsstyre. Ryssarna hävdar att han behövs för att återta land som idag kontrolleras av IS. Att tvinga bort Assad nu skulle också öka risken för att Syrien helt kollapsar, och då finns det egentligen inget kvar att förhandla om.
IS är ett globalt nätverk och tycks redan förbereda en evakuering av högkvarteret från Raqqa i Syrien till Khadaffis födelsestad Surt vid Medelhavskusten i Libyen. Att få Libyen på fötter igen, blir därför nästa stora uppgift för världssamfundet. IS måste också fördrivas från Irak och Afghanistan.
För att helt stoppa terrorismen och väsentligt reducera flyktingströmmarna, måste människorna i Mellanöstern och Afrika få hopp om ett bättre liv, och det kan ta många år. Under tiden måste vi behålla en hög beredskap mot terrorismen, och slå vakt om våra egna demokratiska institutioner, som om inte annat hotas inifrån.