Den ofattbart grymma behandling den tidigare nästan okända folkgruppen yazidierna i norra Irak nu utsätts för av de militanta sunnimuslimerna i IS påminner oss än en gång om faran som uppstår när människor abdikerar från sina roller som kritiskt tänkande varelser och reducerar sig själva till bokstavstrogna redskap för andras syften. Det är svårt att förstå sig på människor, oavsett religion eller politisk övertygelse, som så totalt tappar kärleken till och respekten för sina medmänniskor bara för att någon annan sagt att det är OK, eller till och med önskvärt, att förtrycka och döda dem.
Grunden för detta omänskliga beteende ligger i tron att den egna gruppen är den enda som har rätt och att man därmed också har både rätt och skyldighet att förtrycka dem som är annorlunda. Denna ”rätt” härleds oftast till någon religiös skrift eller tradition som man utan minsta källkritik tagit till sig, inget ifrågasättande, inget utnyttjande av den intellektuella kapacitet som vi människor från födelsen är utrustade med. Hur många diktaturer och folkmord har inte haft just detta svek mot de mänskliga förmågorna som grund?
Man ska inte dra för stora paralleller mellan dessa gigantiska övergrepp på mänskliga rättigheter och de tendenser som sprider sig i vårt eget land och även runt om i Europa. Men att börja dela in folk i olika grupper, där somliga utpekas som problem och andra som offer, är ett uttryck för samma skeva värdering, den att alla människor inte har lika värde. Man försöker få oss att tänka våra problem är någon annans fel och de vore bättre om dessa människor levde någon annanstans.
Politiken är viktig i sammanhanget. Det har mycket stor betydelse att våra valda och demokratiska församlingar domineras av företrädare och representanter som tar sina mänskliga rättigheter och skyldigheter på lika stort allvar och inte faller i den populistiska fällan att dela in människor i grupper med olika värden.