Nyligen fick vi veta att Danmarks vindkraft svarade för 100 procent av behovet den 9:e juli. Det gladde många, men vi får inte dra felaktiga slutsatser av det.
Produktionsdata visar att på eftermiddagen den 8:e steg effekten från vindkraft, så att den mötte behovet, som gick ner inför natten. När det steg nästa morgon räckte vindkraften inte till, men kompletterades av solkraft, så att det bara behövdes c:a 10 procent kolkraft för behovstoppen mitt på dagen den 9:e. Detta upprepades den 10:e fram till eftermiddagen då det plötsligt slutade att blåsa. Sedan kunde den förnybara energin möta behovstoppen mitt på dagen först den 18:e och sedan den 26:e, då månadens maxvärde på 4.043 MW nåddes för vindkraften. Dess minimum blev 44 MW den 5:e, det vill säga en enda procent av maxvärdet. De som förespråkar vindkraft inser att vinden är nyckfull, varför man måste bygga ut ledningsnätet över hela Europa, så att strömmen kan ledas från områden med bra blåst dit det blåser lite.
Men det hjälper inte. Lägger man samman årets produktion av vindkraft för 10 länder från Sverige och Danmark i norr till Tyskland och Frankrike samt Spanien längst i söder finner man att maxvärdet blev 55.603 MW den 30/3 samt att minimum blev 3.756 MW den 7/7 alltså 7 procent av maxvärdet.
Konklusionen är enkel: Hur mycket nyckfull vindkraft man än bygger, så måste man ha kapacitet av pålitlig kol-, gas- eller kärnkraft för hela behovet.
I Danmark svarar kol och naturgas för ”reglerkraft” då det inte blåser. De kraftverken måste värmas upp långsamt för att inte skadas. En gasturbin behöver fyra timmar och måste sedan hållas igång på låg effekt, för att kunna höja effekten snabbt. Ett kraftverk för kol behöver längre tid.
Att hålla denna beredskap kostar pengar, fast man inte får normala inkomster av att sälja ström. Konsekvensen är att Danmark har Europas högsta elpriser.
Subventioner av vindkraft utgör storskalig kapitalförstöring, särskilt som man inte funnit någon inverkan på klimatet av koldioxid.