Det finns de som säger med hård min att ”jag skänker aldrig pengar till tiggare”, och de hävdar därtill att det är det bästa man kan göra för att bli av med dem. Vi kämpar alla för att få det bättre ekonomiskt ställt. För visst har det blivit en självklarhet att vi ska ha alla de prylar som finns runt omkring oss? Och det kan man väl tycka är bra, i synnerhet då vi får lära oss att konsumtion skapar jobb och arbete. Men frågan är alltid: Till vilket pris sker allt detta? Och hur påverkar vårt ekonomiska jagande vår syn på andra människor? Hur mycket måste man stänga ute från ens eget synfält för att lyckas med sina personliga strävanden att leva materiellt gott?
Ja, har det inte blivit så att man ibland måste blunda för att inte bli störd i sitt ekonomiska överflöd? Och då inställer sig frågan: När man väl slutit sina ögon, hur ska man då kunna känna empati för den människa som sitter där och tigger och är hungrig? Och inte lär det dröja länge förrän man säger ”jag skänker aldrig pengar till tiggare”. När man blir irriterad över att se en tiggare utanför ens egen närbutik, vem är det då man egentligen är irriterad över? Tiggaren med sin utsträckta hand? Eller kan det vara så att irritationen kommer av att tiggaren blir en påminnelse om ens eget tillkortande som medmänniska?