Det har nu bekräftats att Socialdemokraterna byter partners. Från och med 21 oktober styrs kommunen av en mittenkoalition bestående av Socialdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Moderata Samlingspartiet, Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativ bildar en sannolikt mycket splittrad opposition som nog mycket sällan kommer att kunna forma en gemensam front mot majoriteten. Håller koalitionen ihop kan man nog säga att den har ett drömläge.
Maktskiften och nya koalitioner är en del av demokratins villkor och dynamik. Jag tycker att den stela blockpolitiken har varit fördummande och väldigt onyanserad. I landstinget, den kommande regionen, bygger vi nu en koalition med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet. I grunden tycker jag att det är bra med lite studs i politiken, medborgarnas val måste slå igenom i verkligheten. Drivkraften bakom rockaderna ligger dock i gemensam strävan att hålla Sverigedemokraterna borta från allt inflytande. Det ironiska ligger i att just denna goda strävan faktiskt indirekt ger inflytande som får ganska omfattande konsekvenser för den politik som kommer att föras både i riksdag, kommuner och landsting. Generellt sett blir det en förskjutning mot det borgerliga hållet, annars når man inga blocköverskridande överenskommelser. I landstinget ser jag ingen större fara, där ingår ju Miljöpartiet som en del i den styrande koalitionen. Men i kommunen är läget mer oroande. Socialdemokraterna är inte drivande i miljöfrågorna och när Centern, Alliansens gröna röst, tar till orda är rösten oftast sprucken då man försöker kombinera ett miljöengagemang med särintressen och då vinner alltid de senare.
För kommunen finns det anledning för oro när det gäller omställningen till det hållbara samhället. Risken för fyra förlorade år är stor. För oss i Miljöpartiet börjar nu 2018 års valrörelse, en valrörelse där vi måste visa att det finns bättre alternativ.