Resultatet i det amerikanska presidentvalet blev inte alls som opinionsmätningarna förutspådde och dessvärre känner vi igen den bilden både från britternas EU-omröstning och vårt eget riksdagsval 2014: De högerpopulistiska strömningarna fångas inte upp i opinionsmätningarna. Det verkar som om det är förknippat med ett visst mått av skamkänsla att öppet medge att man sympatiserar med de krafter vars enda politiska affärsidé är att exploatera människors oro och missnöje och som bara har grunda analyser och enkla lösningar att erbjuda.
Jag förnekar inte att det ofta finns grund för oro och missnöje. Vårt samhälle, och än mer det amerikanska, har allt mer glidit isär de senaste årtiondena och det har mestadels skett p.g.a. medvetna politiska beslut. För vår del började det på mitten av nittiotalet då regeringens sanering av statsfinanserna drabbade de svagaste grupperna hårdast, och sedan har det fortsatt oavsett vilken majoritet som styrt landet och allra värst var det under alliansårens skattesänkartsunami.
Det som oroar mig mest är dock människors tendens att rösta emot snarare än att rösta för något. ”Förändring” var ju Trumps budskap, och här i Sverige har vi ju ett honom närstående parti som lovar förändring på riktigt. Men, såvitt jag förstår, är väl just en önskan om förändring något som är gemensamt för alla politiska rörelser, men det som driver mig framåt i politiken är en önskan om förbättring.