Det är den 8 mars och Internationella kvinnodagen är här. Det är en dag då vi firar framgångar för jämlikhet såväl internationellt som hemma i Sverige. Det är också dagen då vi påminner oss om att det fortfarande återstår mycket arbete att göra för ett jämställt samhälle.
Statistiska centralbyrån påminner oss om att kvinnor i åldrarna 20–64 år hade 81 % av mäns inkomst 2013, jämfört med 77 procent år 2000 och att kvinnor hade 66 procent av mäns pension år 2013. Färskare statistik visar att kvinnor som arbetar i privat sektor tjänar 91 % av motsvarande inkomst för män och inom kommunal verksamhet tjänar kvinnor i allmänhet mindre än män, trots att kvinnor är överrepresenterade. Och trots att det faktiskt kommit siffror som visar att kvinnor på toppositioner tjänar mer än sina manliga kollegor är de försvinnande få. Det är lätt att luta sig tillbaka och tro att vi är så jämställda i Sverige men siffrorna visar att ojämlikheten kommer att leva kvar under många generationer framöver.
Just nu finns det extra anledning att uppmärksamma att de framgångar som nåtts alltid utmanas och att vi ska fortsätta arbeta för att framgångarna inte ska gå förlorade. Populistiska vindar blåser kallt över i stort sett hela världen och Sverige är inget undantag. Alldeles nyligen lades förslag om att inskränka kvinnors beslutanderätt över sina egna kroppar genom att rätten till abort skulle förminskas till en samvetsfråga för vårdpersonalen. Man tror varken ögon eller öron.
Människor delas upp i mer eller mindre godtyckliga grupperingar och vi luras att motarbeta varandra. Just nu ligger stort fokus på flyktingar. Det förs fram politiska förslag om att sänka lönerna för att flera ska komma i arbete. I många av de arbeten som riskerar lönesänkningar är kvinnor kraftigt överrepresenterade. Det är inte bara en fråga om pengar. Det är även en fråga om hur vi värderar vissa arbeten. Att sänka lönerna har varit ett tidlöst recept för att få kvinnor, ungdomar, och nu nyanlända flyktingar i arbete. Det har visat sig fungera dåligt och det anstår inte ett land med självbilden att vara ett av världens mest jämställda.
I nästan samma andetag kommer förslag om att vissa utpekade grupper ska få sämre sjukvård. Även om flyktingar är övervägande män, så är det troligen kvinnor som kommer att drabbas hårdast av en sådan inskränkning. Att i samma stund motarbeta familjeåterföreningar drabbar kvinnor och barn som blir kvar i krig och inte kan utnyttja sin rätt till asyl. Undantagsregler har dessutom en otäck förmåga att permanentas. Att villkora välfärden är ett allvarligt steg bakåt och permanentar ojämlikheten. Det är därför kvinnor har lägre pension. Kvinnor har inte under sin arbetsföra livstid tjänat ihop till en dräglig pension att leva på eftersom de haft lägre lön eller i högre utsträckning utfört oavlönat arbete i hemmet.
Det är näst intill omöjligt att nå ett jämställt samhälle om vi luras att tro att det är en bra idé att dela upp människor i olika grupper och att fortsätta att villkora välfärden. Tanken om rättigheter och välfärd efter förtjänst är otäck och en väg mot ett samhälle jag tror få av oss vill leva i.