Det har varit militärkupp i Turkiet, och den turkiske presidenten Erdogan har inte bara rensat ut tiotusentals militärer, poliser, domare, stats - och kommunanställda, som möjligtvis skulle kunna ha något med militärkuppen att göra. Han har också satt hundratals journalister, akademiker, författare och politiker i fängelse, och stängt eller tystat de sista oberoende tidningsredaktionerna.
Man förväntar sig att Europas ledare skulle ha något att säga om utvecklingen i Turkiet, som strider mot allt vad EU står för. I stället åker de på löpande band till Ankara för att betyga Erdogan sin sympati och solidaritet. Fördragsamheten med Erdogan kan bara förklaras med att flyktingavtalet från i våras tycks hålla. Europa har bara ”behövt” ta emot ett fåtal flyktingar från Syrien, trots att den humanitära situationen i Syrien förvärrats under sommaren och aldrig varit värre än nu.
Flyktingströmmen till Europa har dock fortsatt, men på den ännu farligare rutten Libyen-Italien, En miljon har kommit via Libyen i år, tre tusen har drunknat. De flesta av dem är afrikaner, som oftast inte har samma akuta skyddsbehov som syrierna. Italien kan inte härbärgera alla dessa flyktingar, och EU har fortfarande inte etablerat någon mekanism för att fördela flyktingarna i Europa.
Lägg till detta Brexit, och man kan konstatera att EU befinner sig i stora svårigheter, om än inte på fallrepet.
En del menar att EU nu måste bli en lösligare union. Men hoten mot demokrati och mänskliga rättigheter i Europa kommer från nationalistiska och auktoritära krafter inom medlemsländerna, inte från EU. Det är genom att stärka, inte försvaga, EU:s institutioner som vi tryggar en framtid i fred och, frihet.
EU behövs också att för att öka välståndet och minska klyftorna i Europa. Det kan kräva att EU blir mindre marknadsfundamentalistiskt, och mer ”socialt”. Men vi har inte råd att avstå från de fördelar som en hemmamarknad om 500 miljoner människor ger. Det kan de frihetstörstande britterna snart att få erfara.