Återigen har frågan om villkoren våra nya innevånares liv i det nya landet blivit en diskussionsfråga, både nationellt och lokalt. De högerpopulistiska krafterna menar att de nyanlända ska anpassa sig efter majoritetskulturen; det vill säga assimileras, medan de mer liberala krafterna ser det som naturligt att de nya kulturerna integreras och smälter samman med den gamla till något nytt.
Det är lätt att förstå den oro som högerpopulisterna känner när det gamla välkända förändras, men det är samtidigt väldigt historielöst. Det mesta av vårt kulturella arv är påverkat av impulser utifrån och den processen pågår ständigt oavsett vad vi tycker. Hela grunden för den kultur som vi idag kallar svensk är att vårt land för cirka ett tusen år sedan bytte religion och anammade kristendomen, som ju har sina rötter i Palestina. Denna enorma omvälvning av vår kultur var resultatet av att missionären Ansgar och hans efterföljare inte assimilerades med majoritetskulturen, utan tvärtom, de kom med det uttryckliga uppdraget att förändra.
Jag tror inte att våra nyanlända innevånare kommer med uppsåtet att förändra vår kultur, men det kommer oundvikligen att sätta sina spår när vi möts och lär av varandra. Vi måste värna våra humanistiska värdegrund, men se all annan förändring som en naturlig process som varken bör eller kan stoppas.