För tjugo år sen skrev jag tre artiklar i Folkbladet, ”Den döende demokratin”, där jag gick igenom tillståndet i de politiska föreningarna i Norrköping och Sverige, omfattande alla Sveriges dåvarande partier. Redan då var det dåligt, men det visar sej att avvecklingen går rasande fort.
Jämför man med dagens tillstånd, levde de politiska föreningarna 1996 i hygglig välmåga. Vid jämförelse får man fram ungefär följande (samtliga siffror är avrundade):
År 1996/97 samlade de dåvarande politiska partierna 470 000 medlemmar, samtidigt som Sverige hade 6,5 miljoner röstberättigade medborgare. Det innebär, att sju och en halv procent av vuxna svenskar var politiskt anslutna. Idag, när de röstberättigades antal är en miljon mer, är medlemsantalet knappt 260 000, alltså en minskning med 210 000 på dessa tjugo år (exklusive. SD och FI, som inte fanns då). De politiskt anslutna är numera alltså nere på tre procent av dem som får rösta.
De två minsta av de gamla partierna har något förbättrat sitt medlemsantal, men de är fortfarande små, det förändrar inte trenden. SD och FI har kommit till, vilket förmodligen inte heller ändrar de långsiktiga linjerna.
Omkring 120 000 personer i landet har i dag politiska förtroendeuppdrag – inte ens de flesta partianslutna är ju politiska aktiva. Det i sin tur betyder att mer än sju och en kvarts miljon röstberättigade inte (frånsett högt valdeltagande) engagerar sig i övergripande politiska beslut, alltså mellan 98 och 99 procent! Hur legitimt blir ”folkstyret” när en på hundra har intresse av att styra? Allt fler hoppar dessutom av under mandatperioden. Man vågar påstå att grundlagens ord ´utgår´ i formuleringen ”All makt utgår från folket” har ändrat innebörd till ”försvinner från”.
Det är också lätt att räkna ut, att vi inte på långa vägar skulle kunna få fram de extra 216 mandat till de kommundelsnämnder, som fanns i Norrköping 1996, särskilt inte om vi krävde politisk erfarenhet och kompetens av ledamöterna.
Det finns inga siffror på medelåldern för de politiska partiernas medlemmar, men det är förvisso ingen djärv gissning att de för de flesta av de samhällsbärande partierna är omkring och över pensionsåldern.
Det är med politik som med idrott eller musik. Utan en stor bredd får man ingen bra topp, det finns för få att välja emellan.
Vad kan vi dra för slutsatser av dessa deprimerande uppgifter? Jo, att demokratin befinner sig i accelererat döende. Hur ska det bli med den politiska styrförmågan om 20 år? Hur ska vi kunna nominera kandidater till nästa vals röstsedlar?
Något fungerande politiskt system måste vi ändå ha. Vallagen säger, att det endast är politiska partier som får nominera personer till de valsedlar folket har att välja emellan. Detta fungerar ju inte när partierna bara är restprodukter. Ska vi tills vidare, i väntan på döden, sikta in oss på att slå ihop de äldre partierna till två grupper, en vänstergrupp, V-S-MP och en högergrupp, L-C-M-KD, så att det finns någon möjlighet att nominera kandidater? Det måste ju finnas några att ställa till svars!
Eller vill vi kanske kunna säga som Göran Palm sa, ironiskt: Demokrati – rätten att slippa själv?
Politiker och samhällsvetare borde lägga sina pannor i bekymrade veck och försöka räkna ut hur landets framtid styrande ska organiseras. Det är en ödesfråga för Sverige!