Idag accepteras betal- och kreditkort praktiskt taget överallt. Det behövs inget agiterande till förmån för korten. Ändå har ”det kontantlösa samhället” många högljudda förespråkare. De nöjer sig inte med att korten står ohotade, utan de vill göra det omöjligt att betala med kontanter.
Kontanterna har den stora fördelen att de är anonyma. När sedlar i modern bemärkelse kom i omlopp på 1600-talet var en stor fördel just anonymiteten. Innehavaren av en sedel ansågs vara den rättmätiga ägaren, vilket förenklade betalningsprocessen. Idag vill höga och gälla röster ändra på detta. Alla ska lämna spår efter sig, kräver de. Det här är emellertid i princip en återgång till senmedeltidens betalningssätt. För min del vill jag fortfarande kunna handla mat anonymt. Inte för att jag döljer något, utan bara för att det inte angår någon annan vad jag köper.
Kontanter utges endast av Sveriges Riksbank. Kort utges däremot av en uppsjö andra aktörer. Dessa tjänar pengar på att människor för sina alldagliga betalningar använder sig av deras tjänster. Nu vill ”det kontantlösa samhällets” påskyndare göra tvång av att man varje gång man betalar också skänker en slant åt kreditkortsbolagen. De kunde i ärlighetens namn börja tala om en obligatorisk ”betalningsavgift”. Någon sådan avgift finns däremot inte inbyggd i Riksbankens sedlar.
Kredit- och betalkort har en viktig roll att spela, men det måste alltid gå att betala kontant. Den som säger att kontanter ökar risken för brottlighet har troligen rätt, men i samma anda kan man tillägga att människors rätt att röra sig fritt också ökar brottsligheten.
Barn lär sig handskas förnuftigt med pengar genom den konkretion sedlar och mynt erbjuder. Abstrakta tillgångar på föräldrarnas bankkonton betyder inget för dem. Det här är ett tungt vägande argument med bäring långt in i framtiden.