Måhända innebär Emmanuel Macrons intåg i Elyséepalatset någon sorts trendbrott. Den nytillträdde franska presidenten visar möjligheten att bäras fram på en våg av folkligt missnöje med vad som uppfattas vara ett styrande etablissemang utan att nödvändigtvis förespråka alternativa fakta och vädja till mänsklighetens lägsta instinkter. Snarare knyter han an till en tradition av yngre, framåtblickande ledare som förmår väcka hopp om en ljusare framtid.
Tänk Blair, Trudeau eller för all del Obama. Men som bekant är knappast läge för några långtgående slutsatser på temat. Fortfarande har länder som Frankrike och Österrike just upplevt extremnationalistiska kandidater med grumligt ideologiskt bagage ända in på målsnöret i den avgörande presidentvalomgången.
Den politiska utvecklingen i västvärlden under senare år illustrerar att vänster och höger inte längre med automatik står emot varandra när val ska avgöras. Ibland fokuseras på dimensionen GAL-TAN där det förra står för grön, alternativ och liberal medan det senare markerar tradition, auktoritet och nationalism. Och visst kan flera skiljelinjer förklaras av denna konfliktdimension men inte alla.
Det bärande upproret i många väljaropinioner tycks snarast markera viljan till verklig förnyelse. Hittills har det ofta skett genom klassisk populism. Typiskt yttrat genom att påstå sig företräda ”folket”, förespråka sunt förnuft och föreslå förenklade lösningar på komplexa problem.
Kanske står framtidens strid mellan vad som känns i maggropen och det som kan beläggas genom fakta. Faktum är att västvärlden just nu upplever framväxande motrörelser som rekyl till populistisk förenkling och alternativa fakta. Nyligen hölls till exempel March for Science i mer än 600 städer världen runt. Initiativet från USA innebär att forskare och allmänhet tillsammans står upp för vikten av vetenskap och att forskningsbaserad kunskap används i samhället. Se där något som väcker mitt hopp om en ljusare framtid.