Med jämna mellanrum tar debatten om kortare arbetstid fart. Lite besynnerligt med tanke på den intuitiva insikten att vi snarare behöver jobba mer och längre för att klara framtida välfärdsåtaganden i spåren av en åldrande befolkning. Vi vet dessutom att medborgarna ställer berättigade krav på allt högre kvalitet inom exempelvis skola, sjukvård och äldreomsorg.
Ytterligare en anomali med kortare arbetstid i just dessa tider är att arbetsmarknaden knappast behöver fler politiskt beslutade ingrepp. Snarare ställer framväxten av ett flexibelt arbetsliv där inte hur länge - eller på vilken fysisk plats - du jobbar är avgörande så länge resultatet är gott, större krav på effektivt ledarskap. Arbetsmarknadens parter behöver ta vara på flexibilitetens fördelar och begränsa dess risker. På så sätt speglas även det nya arbetsliv som växer fram i de kollektivavtal som sluts.
Själva utgångspunkten för att jobba mindre framstår som orimligt defensiv. Det faktum att människor mår dåligt på sina arbeten och att sjukskrivningarna ökar kan inte leda fram till passiv acceptans med begränsade skadeverkningar genom att arbeta mindre. Utmaningen blir förstås att öka människors välbefinnande på jobbet. Vi vet från forskningen rätt väl vad som driver välbefinnande och vilka verktyg som kan användas. Det fackliga svaret måste vara att i dialog med arbetsgivare forma bättre arbetsplatser där medarbetare trivs och utvecklas.
Slutligen hörs ibland att vi måste dela på jobben för att de annars inte räcker till. Men tekniska framsteg och samhällsvetenskapliga innovationer är mänsklighetens bästa vänner. Historien lär att jobben inte blir färre, men förändras över tid. Just nu innebär digitalisering och robotisering strukturella skiften på arbetsmarknaden men det leder lika lite som de första spinnmaskinerna till slutet för sysselsättningen. Länder med högst mognadsgrad inom det nya har också bäst jobbfacit.