Sverige genomlever just nu början av en politisk, kulturell och social jordbävning. Det är en jordbävning vars skalv delvis hade känts av oavsett, men vars mätning på Richterskalan är på väg att skruvas upp till max tack vare den aningslösa politik vår ideologiska elit propagerat och fört de senaste årtiondena.

Den svenska befolkningen, definierad som etnokulturella svenskar (”majoritetssvenskar”) blir alltmer konservativa. För tio år sedan var konservatismen i princip utraderad. Till och med Kristdemokraterna försökte tona ner sina konservativa drag. Idag utgör det konservativa blocket strax under 50 procent av det parlamentariska landskapet, och Socialdemokraterna, som representerar en ännu 25 procent av befolkningen, rör sig mot en konservativ riktning. 

Denna utveckling är inte så konstig, då dessa konservativa strömningar framförallt vuxit fram som en konsekvens av att man utsåg Sverigedemokraterna till politikens nya sol vars korona alla partier skulle undvika i välregisserade danser för att undvika brännas. Men att vägra ta tag i de problem som tog SD in i riksdagen från början måste räknas till efterkrigspolitikens sämsta politiska strategier i svensk, kanske europeisk, kontext. Konsekvensen blev att just den problematik som Sverigedemokraterna tog rygg på, invandringen, fick fortsätta växa och tillslut har alla seriösa partier tvingats erkänna att denna fråga, delvis som konsekvens, blivit en av Sveriges viktigaste ödesfrågor.

Samtidigt, och som resultat av ovan nämnda dynamik, har vi en växande migrantbefolkning vars långväga kultur, värderingar och attityder ofta är rent reaktionära med svenska mått mätt. Detta, tillsammans med den akuta bristen på integration, gör det svårt, för att inte säga omöjligt, för de progressiva svenska partierna att i längden överleva på stora delar av detta segment av valmanskåren som man i grunden inte representerar.

Med dessa två fenomen inkluderade i analysen framträder en bild av en ny politisk realitet, ett nytt politiskt landskap som för bara några år sedan hade varit skrattretande dystopiskt men som idag ter sig oundvikligt. Sverige, landet som så länge har varit känt för sin långtgående progressiva politik och kultur, är nu på väg in i en konservativ era. Och det är den sociala, kulturella, ekonomiska och fysiska otrygghetens permanenta karaktär tillsammans med en snabbt uppstånden men permanent etablerad migrantbefolkning som befäster att detta inte är en tillfällig våg, utan istället en ny tidsepok med nya eviga sanningar som det svenska samhället inträder i. Detta tillstånd kommer inte försvinna varken inom ett årtionde eller ens en generation. De krafter som tvingar fram utvecklingen består av så långa cykler att vi idag inte ens besitter analysverktyg för att se slutet. Vi befinner oss på okänd mark nu.

Alla politiska krafter bör ta rygg för dessa förändringar. Så även vänstern. Vänstern var länge progressivismens fanbärare, men om dagens organiserade vänster vill överleva och ha inflytande över samhället även efter den progressiva erans slut så måste den likt Moderaterna och Kristdemokraterna fortsätta sin reformprocess. Utan en ordentlig självrannsakan och ett gediget reformarbete kommer man fortsätta försöka sälja gårdagens lösningar till ett nytt land där många vare sig vill eller kommer kunna känna kopplingar till det gamla. Progressivismens era är slut, förspilld på fåfänga politiska projekt med låg efterfrågan, och konservatismens era har som konsekvens inletts.