Vi eftersökte lösningsfokus och dialog med våra lokala politiker men måste säga att intresset var försvinnande lågt. 

År efter år dras vi med reallönesänkningar. Det innebär att löneökningarna är lägre än inflationen och i slutändan betyder det att våra lojala medarbetare får mindre och mindre i plånboken för varje år de väljer att fortsätta arbeta med välfärd i Norrköping. I år blir det såklart ännu större konsekvenser med rusande elpriser, matpriser och räntor. Men vad innebär det här för vår välfärd? 

Våra politiker avsätter alltså på tok för lite pengar i budgeten för löneökningar av sin kompetenta personal. Istället blir det upp till varje kontor och enhet att själva skjuta till de pengar som behövs för att uppnå åtminstone skäliga löneökningar.

Var kommer de pengarna ifrån? Jo, från våra verksamheter förstås. Från all den välfärd som medarbetarna ska fatta beslut kring och leverera till er som lever i Norrköping. Chefer tvingas alltså ta pengar från befintlig verksamhet, det kan vara LSS, socialtjänst, äldreomsorg, barnomsorg, utbildning, underhåll av ute miljöer osv och istället lägga de slantarna i löneökningspåsen om det alls ska finnas något att ta där ur. 

Vi är flera fackförbund som nu går ihop i lönefrågan, då våra medlemmar är den absolut viktigaste nyckeln till vilket liv vi vill kunna leva här i Norrköping. Hur trygga vi ska vara, hur våra barn ska växa upp, vilka som får möjlighet att delta i samhället osv. Det är det som är välfärd. Det är det som borgar för trygga demokratiska levnadsvillkor för oss alla. Vad politikerna gör när de avsätter så pass lite i budgeten för löneökningar är att utarma välfärden. Pengarna tas från de som behöver dem mest. Samtidigt rapporteras det i lokaltidningarna att kommunen går plus. Det sänder en tydlig signal på hur politiker ser på medarbetarna.

Vi kräver seriösa samtal kring vem som kan ta ansvar för att budgeten följer verkligheten. Nytillsatta politiker har nu möjligheten att själva sätta ut riktningen för hur Norrköping ska fungera i framtiden.

Vem i personalutskottet vill diskutera det enorma problemet med kompetensförsörjning som vi gemensamt står inför? Vem ska vi kunna rekrytera när vi inte ens kan erbjuda marknadsmässiga löner? Vem kommer ta hand om mamma? Om våra barn? Om de som behöver vår hjälp som allra mest?