Widar Andersson har läst två nationalekonomers debattinlägg i Dagens Nyheter den 2 september. På Folkbladets ledarsida 6 september imponeras han av att de avslöjar tre myter som han säger präglar klimatdebatten. Kallar man något för myter, gör man anspråk på att vara i besittning av sanningen. 
De tre mytavslöjanden som görs är inget annat än, yttrande av åsikter. De är inte baserade på några naturvetenskapliga fakta, utan är en politisk/ekonomisk åsiktsyttring.

Om vi granskar de två debattörernas Johan Hasslers och Robert Boijes och Widar Anderssons resonemang om myterna så anser de att:

Det finns inget ”bäst före datum” när vi måste agera. Det betyder i klartext, att vi lugnt kan vänta med åtgärder för det blir aldrig för sent att göra något. Naturvetenskapen säger något helt annat. Vi har sett en försmak i extremväder, värmeböljor och skogsbränder. IPCC har faktiskt med scenarior som innehåller oåterkalleliga så kallade tipping points.  

Widar och debattörerna tror inte att det behövs någon större förändring i vår livsstil. De flesta har nu kommit så långt att man erkänner att det är mänsklig påverkan som är orsaken till den globala uppvärmningen. Man torde också vara överens om att den västerländska livsstilen och konsumtionen har ett stort ansvar. Att fossila bränslen behöver fasas ut råder det stor enighet om. Till och med de debatterande ekonomerna talar om 2050 ett år då detta bör vara avklarat. Men verkligheten är inte uppmuntrande, varken Kina, USA eller EU för den delen har tagit några radikala grepp. Vi har således ca 30 år på oss att åstadkomma mirakel. Att detta ska ske utan uppoffring är naivt att tro. Vi saknar just nu politiska och tekniska lösningar. 

Varken vad vi som individer, kommuner eller nation gör har betydelse. Vi ska förlita oss på internationella åtgärder (EU). Det är en ganska historielös och pessimistisk syn. Ser vi till många av de historiska förändringar som skett, så har de växt från en individs idé, till en rörelse, till nationellt agerade. Mer sällan har förändringar dikterats uppifrån. Några exempel, fri rösträtt, rösträtt för kvinnor, Gandhi i Indien och Nelson Mandela i Sydafrika. Centrala och internationella nivåer, som FN och EU är, bra men kännetecknas av ett förändringsarbete som är tungrott och långsamt. Jag tror inte att Widar Andersson är någon förnekare av klimatförändringarna. Men liksom debattinläggsförfattarna vill jag klassa honom som klimatförändringsfördröjare.