I sin debattartikel i NT den 3/9-23 skriver Katie Losanno om modersmålsundervisning som en viktig faktor för att bidra till gemenskap samt för att inkludera barn och ungdomar i samhället. Hon hänvisar också till att forskningen stödjer detta påstående och tycks mena att det skulle finnas en konsensus vad gäller modersmålsundervisningens förmåga att utveckla samarbete, respekt och förståelse mellan olika kulturer. Utan hemspråksundervisning segregeras samhället, klyftorna ökar liksom ojämlikheten, menar Losanno.
Min åsikt är att om modersmålsundervisningen verkligen hade alla dessa goda effekter på samhällsutveckling, så borde vi hunnit se en mängd resultat, efter snart 50 år av denna politik. För visst vore det förträffligt om det var sant att skattefinansierad modersmålsundervisning bidrog till allt detta, men det gör den inte i verkligheten, utan bara på pappret.
Alla som arbetar med beslutsfattande vet att människors ideologiska föreställningar leder till politiskt färgade förslag vars avsikt är att driva samhällsutvecklingen i en viss riktning. I fallet med modersmålsundervisning sammanfaller den med den politik för mångkultur som lagstiftades om 1975 och där “Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”
Modersmålsundervisningen kom alltså till som ett verktyg att driva på utvecklingen av det mångkulturella samhället. Samtidigt avfärdade man att det skulle finnas en majoritetskultur och ett majoritetsspråk till vilka man skulle som invandrare assimileras. Resultaten av denna politik har återigen varit motsatsen till det Losanno beskriver. Segregationen och utanförskapet ökar medan svenska regeringar, i årtionden, har framhärdat i att man ska behålla sitt språk och sin kultur till varje pris, trots att man knappt kan få jobb om man inte behärskar det svenska språket, eller är bekant och accepterande mot den svenska kulturen och vårt svenska levnadssätt.
I Norrköpings kommun kostar modersmålsundervisningen 35 miljoner för 2023. Verksamheten som enbart vänder sig till 30 procent av eleverna utnyttjas av cirka 15 procent av de berörda. Kommunen har för detta en organisation med ett 90-tal anställda som undervisar i ett 30-tal olika språk. Undervisningen är spridd över nästan alla kommunens skolor och “grupperna” kan ibland bestå av en elev åt gången trots att det finns lagkrav på minst fem för att anordna undervisningen. I kommunen har man dessutom beslutat att eleverna har rätt till 9 år av modersmålsundervisning istället för de 7 år som lagen kräver. Samtidigt saknas resurser för särskilda undervisningsgrupper, speciallärare och resursskola. Som jämförelse kan nämnas att i samma budget lades 35,5 miljoner på elevhälsan, som ska ta hand om alla kommunens skolelever.
Sverigedemokraterna har i flera år arbetat för att modersmålsundervisningen ska effektiviseras och centraliseras. Endast behöriga lärare ska anställas, allt material som används ska följa svenska normer och svensk värdegrund och elevgrupperna måste bli större. Undervisningen ska bedrivas efter skoltid på några utvalda skolor, vilket kommer att underlätta för lärarna och skapa en bättre arbetsmiljö, samt endast erbjudas i 7 år. Vi räknar med att kunna spara minst 20 miljoner på denna omorganisation, pengar som ska komma alla elever till godo och istället satsas på de extra resurser som skolorna behöver.
I all offentligt finansierad verksamhet måste man se till samhällsnyttan, det vill säga på vilket sätt en satsning på något gynnar samhället i stort och hur förhållandet mellan nytta och kostnad ser ut? Det kan också vara bra att känna till att i många länder i Europa har man inte skattefinansierad modersmålsundervisning, eftersom man inte ser nyttan av den, och att det är Sverige som sticker ut i denna fråga. Kanske kommer vi snart förstå att det är dags att diskutera utformningen av modersmålsundervisningen, då kostnaden vida överskrider den eventuella samhällsnyttan. Jag undrar för vem, och varför är offentligt finansierad modersmålsundervisning relevant 2023?