Spanjorerna går till val igen den 26 juni, sedan partierna misslyckats med att bilda regering efter det ordinarie valet i december. Socialisterna (PSOE) hade bollen ett tag under våren, men ville inte ge sin utmanare, det vänsterpopulistiska Podemos chansen, och partiledaren Pedro Sánchez fick lämna tillbaka uppdraget. Sanchez satsade på samarbete med den borgerliga uppstickaren, center-liberala Ciudadanos. Men underlaget räckte inte.
Frågan är om nyvalet löser några problem. PSOE riskerar att genom försiktigt stöd för arbetsmarknadsreformer fjärma sig från sina kärntrupper, som inte nödvändigtvis behöver vara grupper som alienerats av den ekonomiska utvecklingen. Det kan lika gärna vara starka grupper som slår vakt om sina privilegier på arbetsmarknaden - hand i hand med facket. Det problemet är också akut i Frankrike.
Socialdemokratin i Europa har, enligt statistik som tidningen Economist publicerat, förlorat en tredjedel av sitt väljarstöd sedan millennieskiftet. Tillbakagången är allmän och kan delvis förklaras med strukturella orsaker. Det traditionella väljarunderlaget har krympt, men det har inte försvunnit och frågan är hur S i Europa hanterar sina kärnväljare.
Hur skapar man en framgångsrik socialdemokrati igen? Hur förhindrar man att socialdemokratin mister ytterligare inflytande? Att klamra sig fast vid regeringsmakten till varje pris, oavsett möjligheterna att synas och utöva inflytande, är ingen bra strategi. Allra sämst är stora koalitioner, där man utgör den mindre parten, som i Tyskland och Nederländerna, eller är jämnstora som i Österrike.
Sedan hjälper det inte om koalitionen i sig är framgångsrik, som i Förbundsrepubliken Tyskland. Eller i delstaten Rheinland-Pfalz, där SPD efter framgångsrikt regerande som juniorpartner till De gröna förlorade tio procentenheter i valet i mars, och åkte ur delstatsregeringen. Att sola sig i glansen av en populär regeringschef från ett annat parti, är inget som väljarna belönar.