Vi har inga diskriminerande lagar eller formella hinder när det gäller jämställdhet. Kvinnor är mer högutbildade än män, vi har en utbyggd barnomsorg och flera välfärdsreformer som andra länder bara kan drömma om. Men nu ser vi att jämställdheten har stannat av eller börjat gå bakåt på centrala områden.
Vi ser att livslängden för arbetarkvinnor sjunker. Många är de kvinnor som slitit ut sig i välfärdens kvinnodominerade yrken och som lever med låg pension och ekonomisk standard. För oss är det uppenbart att det framåt handlar om att förbättra arbetsvillkoren för den yrkesgrupp som varje dag skapar det välfärdssystem som vi är så stolta över.
Välfärden ska inte urholkas i takt med inflationen. Vi stödjer också fackförbunden Kommunals och Sveriges Lärares krav på minimibemanning för att komma åt de slimmade verksamheterna inom skolan och omsorgen.
Vi menar att detta är ödesfrågor för kvinnors rättigheter och den svenska modellen. Idag är det välfärdens kvinnor som kompenserar för nedskärningarna med sina kroppar. Vi får återkommande rapporter från välfärden om anställda som måste springa snabbare, som rationaliserar bort raster, som inte längre hinner vara en medmänniska.
Det är i hög grad kvinnor som bär välfärden på sina axlar. Istället för nedskärningar behöver välfärden återuppbyggas med rimliga löner, bättre arbetsvillkor och en arbetsmiljö värd namnet. Det är nog nu. Kvinnor ska inte behöva betala för fortsatta nedskärningar med sin hälsa.