Att vara säker på att polisen kommer när man befinner sig i nöd. Att veta att sjukhusvård står tillgänglig ifall man skulle råka skada sig. Att stå förvissad om att skolan rustar ens barn fullgott inför framtiden. Att vara trygg i att man kommer ha plats på ett äldreboende den dag man behöver det. Att utan ängslan ströva fritt i staden oavsett vilket område man passerar. Kort och gott, att leva i frihet och i trygghet. Att välfärdens kärna och samhällskontraktet upprätthålls och infrias.
Ovanstående garantier är välfärdssamhällets grundläggande ansvar, och därmed politikers uppdrag att slå vakt om, förvalta och utveckla. Att rucka på och inte uppfylla dessa villkor innebär en sakteligen urholkning av skatteuttagets legitimitet. Att inte tumma på grundbulten i välfärdsfundamentet kräver dock prioritet och begränsningar kring vad som ska vara det offentligas roll och ansvar. Varje gång förskjutningar, utsvävningar och glidningar görs av vad de offentliga ägnar sig åt så sker en utarmning av de resurser som finns att tillgå för kärnuppdragen och basutbudet. Ett klargörande exempel är att om politiker väljer att investerar våra gemensamma resurser i subvention av elcyklar eller i en hoppbacke för ett tillfälligt evenemang (som i Falun) så innebär det ett anspråkstagande av resurser som i annat fall skulle kunna användas till att vässa skolresultaten eller till fler platser på trygghetsboenden.
Som politiker är det så klart viktigt att ha visioner, och många visioner har genom årens lopp både tänkts och förverkligats. Ett resultat av det är att mycket bra verksamhet tillkommit, men även att offentlig sektor svält och att det kostar pengar.
Tyvärr har det blivit så att nya projekt och insatser införs på löpande band, medan det är väldigt sällsynt att daterad eller ineffektiv verksamhet avslutas.
Därför är det nu hög tid att för politiker att börja göra allsvarsamma och seriösa avvägningar om vad våra gemensamma resurser ska gå till. Att ta ansvar för att den ekonomiska kalkylen går ihop, istället för prioriteringar på politisk signalpolitik och välfärd som ligger långt utanför kärnutbudet. Mod måste uppbådas att våga avsluta sådan verksamhet som inte längre är kostnadseffektiv. Annars riskeras välfärdens kärna att äventyras och samhällskontraktet att brista.
Att ha visioner är bra, men det bör ske i kombination med ett ekonomiskt ansvarstagande. Det är hög tid att höja rösten mot slöseriaktig politisk utförsåkning med skattepengar. Dessutom är det nog precis vad som efterfrågas av våra invånare - en robust basverksamhet i välfärden som man kan lita på.