Därför är den också ett tacksamt slagträ i debatter. Engagemanget är fantastiskt, tycker vi på Filminstitutet som ska utföra filmpolitiken, även om det innebär att vi ibland får bemöta påståenden som bygger på rena felaktigheter. Senast i Folkbladet (9/2) där riksdagsledamoten Jonas Andersson (SD) menar att vår ”normkritik och identitetspolitik” orsakat vikande publiksiffror.
Sant är att marknadsandelen för svensk film på bio under 2019 sjönk. Förändrade publikmönster är en trend vi ser internationellt. Hur svensk film går på bio 2020 vet vi ännu inte, men vårens svenska lineup är stark. Kanske har ni som köper en relativt sett dyr biobiljett nya önskemål? Att ni gärna ser svenska filmer på TV vet vi, men på bio verkar många vilja se amerikanska storproduktioner, med budget och marknadsföring vi har svårt att konkurrera med.
Svensk film kan självklart bli angelägen för fler. Ett sätt är att bredda berättelserna. Under alla tider har nästan all film gjorts av människor från storstäder, med ett självklart förhållande till kultur. Men hela Sverige vimlar av talanger. De allra flesta förstår också att kvinnor inte är sämre på att göra film, utan att de historiskt inte fått samma möjligheter.
Hur får vi annars fram de bästa filmerna om inte hela den svenska talangbasen tas tillvara? Filminstitutet har uppdraget att fördela pengar. Vilka som får stöd avgörs helt av om det är en bra berättelse. För oss spelar kön och bakgrund ingen roll, men alla ska ha samma chans. Det arbetar vi för, bland annat genom att föra statistik. Vi försöker också bidra till en bred repertoar med en mångfald av berättelser.
Sant är att vi kräver att alla som får miljonbelopp av skattepengar går en kurs i arbetsmiljö och kränkande behandling av medarbetare framför och bakom kameran. Det handlar inte om normkritik utan om att följa arbetsmiljölagar. En myt är det däremot att vi styr innehållet i filmerna. Det tycker jag bevisas av de senaste årens filmer: Borg, Ted, Sune, Ove, Palme, Bergman, Harry Schein och Frank. Till det kommer LasseMaja, En del av mitt hjärta, Bamse och Pelle Svanslös.
Sant är att svensk film behöver mer pengar. Frågan är vilken regering som ska ge filmen tillräckligt mycket så att den är relevant för hela publiken? SD vill i sin budget minska stödet för svensk film med 100 miljoner kr, en neddragning på 30%. Hur det skulle stärka den svenska filmen är svårt att förstå.