Den som int lägg sä i ha inge å dra sä ur. Å inge hänner å tvätte.
Den som ta i jett fo en del dynje på fingra.
Men når allt komma tell allt, va ha renhännren uträtte i väla.”
Birger Normans dikt ”Renhännren” var den förre centerledaren och statsministern Torbjörn Fälldins favoritdikt och Norman var en diktare Fälldin ofta citerade.
När jag ser tillbaka på det senaste året i svensk inrikespolitik blir innebörden i Normans dikt extra tydlig, och jag inser att jag själv drivits av samma filosofi under det år jag som riksdags-/partistyrelseledamot för Centerpartiet format fram ett ställningstagande som till slut landade i ”Januariavtalet”, en solig och kall fredag i januari 2019.
I ryggen hade vi ett stärkt valresultat för Centerpartiet och den politik vi gått till val på. Men i Riksdagen hade vi en svår parlamentarisk situation där låsningarna i ”med vem och om vad kan man samarbeta” förlamade det politiska arbetet. Framför oss fanns främst dessa alternativ:
Ett traditionellt samarbete, i regering eller i opposition, tillsammans med de forna Allianskompisarna. Enkelt utifrån den traditionella Allianspolitikens innehåll. Ogörligt i regeringsställning utifrån att varje votering i Riksdagen hade varit direkt avhängig ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna. I det avseendet var både S och SD mycket tydliga. S utifrån att de aktivt skulle rösta emot allt en sådan regering föreslog. SD utifrån att stödet var inte gratis. För att aktivt stödja en Alliansregering, och det stödet var nödvändigt om inte regeringen skulle falla, fordrade SD ett avgörande inflytande på den politik den regeringen avsåg föra.
Ett blocköverskridande samarbete, i någon form av en ny politisk konstellation. Okänd mark och bara möjlig att beträda utifrån ett starkt sakpolitiskt genomslag för Centerpartiets politik.
Extraval med allt vad det innebar av brist på regerande och helt utan garantier för ett valresultat möjligt att bygga en regering på.
Men vad har då detta med Birger Normans dikt att göra? Jo, väldigt förenklat blev de politiska alternativen för mig ett ställningstagande mellan att i båda fallen få något uträttat, ”….fo en del dynje på fingra” men att avgrunden i grundläggande värderingar mellan å ena sidan Centerpartiet och å andra Sverigedemokraterna skulle leda till att även själen skulle bli solkig i ett alternativ där vi ständigt skulle förhandla regeringspolitik med SD. Med facit i hand ter sig ofta komplexa skeden som enkla och självklara. När man står mitt i det är det sällan lika självklart och enkelt. Jag vill påstå att det ledarskap Annie Lööf utövade under denna för svensk inrikespolitik dramatiska period var avgörande för utfallet. Då begränsar jag mig inte enbart till det öppna och lyssnande ledarskap Annie Lööf utövande i de mycket frekventa möten Centerpartiets styrelse och riksdagsgrupp genomförde. Där gavs alla tid att landa i och omfatta samma ställningstagande. I partiledarkretsen var det inte att ta miste på den energi Annie Lööf lade ner på att uttömma alla alternativ. Dock kom det ju rätt snart att visa sig att högtidliga och gemensamma deklarationer innan valdagen på sina håll övergavs för manövrar i syfte att närma sig ett konservativt blockbygge efter valet.
Och hur ser då det politiska landskapet i Sverige ut idag och framöver? Januariavtalet innebär att ytterkanterna i svensk politik, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, är avhängda allt politiskt inflytande. Mellan å ena sidan regeringen och å andra Centerpartiet och Liberalerna finns ett sakpolitiskt och budgettekniskt samarbete uttryckt i ett 73-punkters avtal Där har alla fått ge och ta men min premiss, ”ett starkt sakpolitiskt genomslag för Centerpartiets politik”, kommer tydligt till uttryck. Det triangeldrama moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater nu spelar vet vi inte utgången av. Jag tror det avgörs av om drivkraften för var och en av dem är röstmaximering eller att söka och forma en politisk samsyn. Om och när Ulf Kristersson får styrsel på sitt parti blir det tydligare vart det bär hän.
Händer, nedsmutsade av att jag fått något gjort – det som jag faktiskt är vald till - det kan jag leva med. Men att ständigt dagtinga med mina grundläggande värderingar, alla människors lika värde och en grundläggande kristen humanism, det hade inte varit görligt.