Det är en svår tid nu. Många är oroliga och undrar hur framtiden kommer att se ut. En grupp som kommer att drabbas mycket hårt av Coronapandemin och dess ekonomiska följder, är de ungdomar som kom ensamma som barn till Sverige för att söka asyl 2015 - 2016.
Än en gång blir de offer för beslut och omständigheter de själva inte kan styra över. De har upplevt en extremt utdragen asylprocess som pågått under flera år och inneburit en lång och plågsam väntan med oro och ångest. De har utsatts för godtyckliga åldersbedömningar. Konsekvenserna, avsiktliga eller inte, blev att många hann fylla 18 eller blev uppskrivna i ålder innan beslut tagits av Migrationsverket, vilket tillsammans med den “tillfälliga lag” som Sverige införde den 24 november 2015, där man tagit bort flera humanitära skyddsskäl, gjorde att i princip alla fick avslag på asylansökan.
Efter stora påtryckningar från civilsamhället, och ungdomarnas uppmärksammade långa sittstrejk, kunde politikerna inte längre blunda för den humanitära kris som denna grupp försatts i. Regeringens kompensation för Migrationsverkets långa handläggningstider var den s.k Nya Gymnasielagen som började gälla den första juli 2018. Intentionen var att ge ensamkommande möjlighet att få stanna genom att fullfölja sina studier på gymnasienivå samt skaffa sig ett fast jobb därefter. Kravet som följde med lagen - att ordna tillsvidareanställning på minst två år inom 6 månader efter examen – var orimligt redan då, men idag, efter följderna av Corona, är det i princip omöjligt att uppnå.
Det är en vårdslös lag. Den exkluderade många ungdomar som inte uppfyller de godtyckliga villkoren för att omfattas - kanske kom de en dag senare till Sverige än vad som tillåts. Ja, en dåligt underbyggd lag, men ett andrum för stunden för 7000 ungdomar som omfattats. De fick återigen rätt att existera, med samma rättigheter som andra kommuninvånare, fick börja skolan, rätt till CSN, kunde söka bostad. Ungdomarna fick ett tillfälligt andrum, ett hopp att det äntligen skulle ordna sig. De kunde börja fokusera på att bygga sin framtid här, de studerar och jobbar extra, har ordnat bostad och börjat övningsköra. Många är nu mycket uppskattade vikarier på äldreboenden och inom hemtjänsten på kvällar och helger. Men nu ser vi i föreningen Frivilliga familjehem i Norrköping, som följt ungdomarna sedan de kom för fem år sedan, att hoppet återigen tas ifrån dem. Denna gång av konsekvenserna av en pandemi som slår hårt mot de redan mest utsatta.
Regeringen har visat på handlingskraft under Coronakrisen och stöttat upp flera samhällssektorer med olika krispaket. Vi vill se samma handlingskraft här, ta bort de orimliga kraven på anställning i lagen! Det skulle inte kosta någonting i förlängningen. Tvärtom, vi skulle snart ha en grupp unga, färdigutbildade vårdbiträden, elektriker, svarvare, CNC-operatörer och kockar, och om några år flera lärare, ingenjörer och sjuksköterskor.
Under tiden tar Ali, Bashir och Hamid hand om din mamma och min morfar. Håller dem i handen när vi inte får besöka.
Fem år är en lång tid i en 20-årings liv och att utvisa dem, som vuxit upp och nu utbildat sig till bristyrken här, till några av världens farligaste länder, bryter mot alla humanitära principer. Så mycket sorg, kraft och livsvilja, så mycket tid har detta kostat. Det bästa för oss alla, både mänskligt och ekonomiskt, är amnesti.