Olle Johansson (S) är ordförande i Kultur- och fritidsnämnden. I en artikel i Folkbladet om vår verksamhet i Tjejjouren (25/2)  kommenterar han vår önskan om mer resurser så här: "Det är ju en ideell förening i grund och botten, men så är det nog för alla som jobbar ideellt att de inte får den uppskattning de förtjänar alla gånger." Min kommentar till Olle Johansson är denna:
"När en av våra volontärer loggar ut efter sitt sista pass under vårt chatt-marathon på internationella kvinnodagen så läser vi av statistikfunktionen i vårt chattverktyg. Det är den 8e mars 2021, och sedan januari har vi haft 167 stödsamtal via vår chatt. Under 2020 var det totalt 386 ärenden under hela året och 2019 var det 166 stycken. Tjejer och unga kvinnor i behov av stöd från vår verksamhet ökar ständigt, och fortsätter det i samma takt så kommer vi att närma oss 1000 stödsamtal innan det här året är slut. 

Årets 167 stödsökande har vänt sig till oss under 22 chatt-tillfällen. Det ger ett snitt på ungefär 7 stödsökande varje kväll, men det hade varit att försköna det. Vissa kvällar har vi upp mot 12 tjejer som skriver under de två timmar vi har öppet och vi är två volontärer som ska möta suicida tjejer, tjejer med ätstörningar, hedersrelaterat våld, tjejer som är rädda för pojkvänner, expartners, föräldrar, bröder. Tjejer som skriver i desperation efter att ha gått på knäna hos vården och psykiatrin. Tjejer som gråter för att de inte får hjälp. Som säger att “nu orkar jag inte mer, ikväll tar det slut”. Att ingen lyssnar. Att alla är trötta på dem. De ursäktar sig för att de har skrivit till oss. Vi vill bara kunna hålla dem i handen och säga “Jag är ledsen att vårt samhälle har svikit dig.” Vi vill sluta behöva berömma tjejer för deras mod över att berätta om hur de har blivit utnyttjade och misshandlade. De ska inte behöva vara modiga, det ska vara en självklarhet att få berätta, ännu viktigare, de ska inte behöva ha gått igenom detta alls. Nu ser verkligheten ut så.

Så ursäkta oss, Olle Johansson (S), som du säger så är vi en ideell förening i grund och botten, men vi är ingen intresseförening som träffas för att samla frimärken utan vi är en förening som tar ett samhällsansvar och avlastar skolan, sjukvården, psykiatrin och socialen för dem tjejerna som inte får hjälp. Vi gör det gratis för att ingen annan gör det, men hur lång tid tar det innan hela tjejjoursrörelsen inte orkar mer - vart vänder sig våra tjejer då? Och vem betalar?