Inne i det andra året av pandemin ser vi ett fortsatt ökat tryck på till exempel stödlinjer i fråga om psykisk ohälsa. Många har utstått stora påfrestningar under pandemin, och konsekvenserna på sikt är svåröverskådliga.

Vi vet av erfarenhet att psykisk ohälsa samt våld i nära relationer och social utsatthet tenderar att öka i samband med samhällskriser. Pandemins fysiska distansering och annan långvarig påfrestning gör det svårt att upprätthålla sociala skyddsnät, hälsosamma vanor och i förlängningen känslan av mening i tillvaron. På det följer oro, ångest, depressioner och i värsta fall tankar om självmord.

Samhället har ställts inför en stor existentiell utmaning när livet hotas samtidigt som våra möjligheter att vara närvarande och stötta varandra som vi vill i kriser har begränsats. Såväl barn och unga som vuxna lider av nedstämdhet eller ofrivillig ensamhet, och kan ha svårt att se meningen med livet. Många har blivit arbetslösa, tvingats ställa in viktiga planer i livet eller förlorat närstående med begränsade möjligheter att ta farväl och få stöd i sorgearbetet.

Detta är inte nytt. Det unika är att det händer så många samtidigt, i en hel värld.

Studier visar att andelen självmord inte ökade under pandemins första månader i höginkomstländer som Sverige. Forskarna betonar dock vikten av att arbeta förebyggande och följa utvecklingen noga. 

Vid studier av hälsan hos personer med covid-19-diagnos fann forskarna att hela 33,6 procent hade neurologiska eller psykiatriska diagnoser inom sex månader efter infektionen. Av dem som intensivvårdats hade nästan hälften fått en sådan diagnos inom sex månader. De vanligaste besvären var ångest och nedstämdhet.

För att främja människors psykiska och existentiella hälsa, och minska risken för självmord i spåren av pandemin, krävs omfattande insatser och ekonomiska resurser på alla politiska nivåer. Samtidigt måste de direkta effekterna hanteras här och nu. Hälso- och sjukvården kommer att möta stora behov av terapi och traumabehandling, men glöm inte den skillnad du själv kan göra!

För en person som brottas med livets mening kan en medmänniska betyda enormt mycket. Genom att våga fråga hur människor i vår närhet mår, och att våga lyssna, kan vi skapa styrka att ta sig igenom svårigheterna. Det kan vara tunga samtal men vår erfarenhet är att de kan komma att handla lika mycket om livet som om döden. Tack vare sådana uppriktiga samtal vågar många söka också annan hjälp.