En älskad skapelse är hotad. Vi kan se på – eller göra vad vi kan. Men det är bråttom, och det krävs nya perspektiv. Klimatkrisen är inte enbart en fråga om politik, ekonomi och teknologi. Den är i högsta grad även en andlig, en existentiell kris. Vi behöver förändra, men också förändras.
Inför och under FN:s klimattoppmöte i New York har miljontals människor världen över, särskilt unga, demonstrerat för klimatet och mot ett ledarskap som inte tar tillräckligt ansvar. De säger det vi alla egentligen vet: att vi står inför den största krisen som mänskligheten haft att hantera.
För människor i de delar av världen som hittills drabbats hårdast av klimatförändringarnas extremväder är utmaningen att få mat för dagen och tak över huvudet. I än så länge mer lyckligt lottade delar av världen utmanas vår livsstil och vi tvingas tänka på vilka förändringar vi är beredda till för att jorden ska fortsätta vara en plats för människor, djur och växter. Våra värderingar omprövas och vi måste hantera känslor av skuld, oro och vrede. Och framför allt: människans handlingskraft behöver väckas till att stå i proportion till den enorma utmaning vi står inför.
I slutet av september kom "Ett biskopsbrev om klimatet" ut. Vi biskopar i Svenska kyrkan vill bidra till handling, hopp och mod i en tid då det är lätt att drabbas av förlamning.Krisen berör människolivets grundbetingelser: Vad är människans roll i skapelsen? Vilket ansvar har vi för andra? För dem som kommer efter oss? Vår mänsklighet behöver både förändra och förändras.
Det första biskopsbrevet om klimat kom ut 2014. På fem år har mycket hänt. Forskningen har gått framåt, och krisen har blivit mer påtaglig. Inflytelserika ledare i världen vill förhindra kraftfulla klimatåtgärder, förringa krisen – eller påstå att den borde lösas någon annanstans. Samtidigt har gräsrotsrörelsen som värnar klimatet växt sig allt större. Så har också medvetenheten om den andliga och existentiella nivån i frågan.
I det reviderade biskopsbrevet förenas naturvetenskap och samhällsanalys med själavård och teologi. Brevet vill inpränta allvaret men också visa på källor till hopp och handlingskraft. Gud har, enligt kristen tro, gjort oss till medskapare. Vi har stora möjligheter och ansvar att forma goda livsvillkor för allt på jorden. Tron hjälper oss att se realistiskt på risker och misslyckanden. Kristen livssyn visar att det finns vägar framåt även genom en kris.
Vi är alla delar av en mycket, mycket större verklighet, en Guds verklighet. Hela världen hör ihop och det är en insikt vi delar med många andra, troende eller inte. Kärleken till en älskad skapelse kan övervinna både förlamning och förnekelse. Den kan ge en riktning för var vi kan söka svar på frågor om vad i vår livsstil vi är behöver förändra. Kärleken till skapelsen kan göra att det som först tedde sig som en uppoffring känns som en gåva. Vi inte bara behöver förändras, vi kanske vill förändras?
I Svenska kyrkan ser vi att vi själva behöver vi ta ett ökat ansvar för vår fysiska klimatpåverkan. Det kan ske genom reserutiner, kapitalförvaltning, uppvärmning av byggnader, upphandling av varor och tjänster samt genom vår skog- och markförvaltning. Vi vill att Svenska kyrkan ska vara klimatneutral senast år 2030.
Vi vill också stärka det ekumeniska samarbetet för klimaträttvisa och fördjupa den inter-religiösa dialogen om klimatfrågor. Religiösa aktörer som uttalar sig och engagerar sig tillsammans kan bidra med nya perspektiv. Det handlar om en djupgående existentiell förståelse av vad det är att vara människa på jorden.
Kristen tro bärs av erfarenheten av att det till synes omöjliga kan bli verklighet. Ett biskopsbrev om klimatet vill betona nödläget men också hoppet. Där frigörs den nödvändiga handlingskraften, både hos oss som individer och som mänsklighet. Uppgivenhet kommer inte att få sista ordet.