Nyligen höll jag i en begravning av en vän som levt ett långt och innehållsrikt liv. Strax innan gudstjänstens början dök en ung man i 17-årsålders upp. Han höll fram sin mobiltelefon och frågade: Får jag intervjua dig? Naturligtvis får du det, svarade jag.
Första frågan; är du kristen? Det kunde jag inte neka till.
Nästa fråga; tror du mycket eller lite?
Vad svarar man på det? Lite skulle kännas ynkligt för en präst som prästvigdes för 38 år sedan. Mycket skulle kanske kännas pretentiöst i landet där man inte förhäver sig.
I mitt arbete som generalsekreterare för Barncancerfonden möter jag ofta människor som funderar över livets mening. Föräldrar vars barn inte överlevde cancern, föräldrar vars barn inte bara överlevde utan är helt återställda och allt däremellan. När själva livet hotas blir vi extra medvetna om vad som är viktigt.
För ett drygt halvår sedan fick jag förmånen att intervjua en mamma som varit med om det värsta. Familjen yngsta barn, 4 år gammal, drabbades av en obotlig cancerform och avled efter 6 månader. När vi så ett år senare kunde prata om vad som hänt och hur det varit kunde jag inte låta bli att ställa frågan: Vad är det viktigaste du lärt dig från denna ohyggligt svåra tid? Det blev tyst en lång stund och så säger hon: Jag har förstått vad kärlek är.
Vad hon menade var att när familjen var som mest utsatt, ensam, ledsen och sårbar kom vänner, grannar, kända och okända människor till undsättning. Mycket handlade om praktisk hjälp; en färdiglagad middag, lek med syskon, hjälp att handla och städa. Men också den upprepade frågan; hur har ni det idag?
Att möta sjuka barn och drabbade familjer innebär att ständigt möta frågan - hur skall livet levas, vem får vara med i samhällsgemenskapen, vem duger, ser ni mig/oss? En annan tonåring ställde nyligen frågan; Varför lät ni mig överleva cancern? Han kunde inte se något värde med sitt liv. Hans fråga påminner om att trots att sjukdomen besegrades kan det fortfarande vara svårt att hitta mening med livet.
Skälet till att jag skriver om det svåra i livet idag är just för att det passar så bra med julen. Julen hör ju barnen till alldeles extra. Efter en termin med barn, arbete och familj är det så skönt att under några dagar vara tillsammans, titta på film i lugn och ro. Kanske vara ute utan att behöva stressa, äta middag i lugn och ro.
Men julen har också en annan dimension. Själva berättelsen som är ursprunget till varför vi firar vår jul handlar om ett barn. Det är ett barn som föds och växer upp under fattiga och farliga omständigheter men som växer upp och blir historiens mest omtalade person. Barnet i krubban har inspirerat människor till stordåd, gett upphov till musik, teater och litteratur. Barnet är både en symbol för det svaga, sköra och utsatta samtidigt som det är ett barn som påverkat mer i vår civilisation än vi kan föreställa oss. Budskapet är lätt att skriva ner men svårt att leva. Älska din medmänniska som dig själv, förlåt dig själv och andra. Döm inte. Älska det du gör.
Och vad blev mitt svar på frågan; Tror du mycket eller lite?
Ja svaret är nog att min tro hela tiden förändras. Den är inte av eller på. Snarare är det en förundran över det överraskande i livet. Något jag förstår i kontakten med barnet i krubban och i mina försök att följa honom som vuxen. Det är handfast och begripligt. Samtidigt är tron på Gud så som Göran Greider skriver; ”Gud är den stora hemlighet som gud håller för sig själv”