Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Vittnesmål från högerspöken, talmän, ambassadörer och statsråd

Vad är då problemet?
Jo, statsvetare som i alltför ringa grad intresserar sig för skeenden under det senaste halvseklet.
– Alla är inte lika nördiga som vi två, skriver Lemne och Gustafsson.

Annika Strandhälls memoarer "Att stå kvar när det blåser" hålls fram som "föredömligt korta" i Marja Lemnes och Inge Gustafssons genomgng av aktuella politiska memoarer.

Annika Strandhälls memoarer "Att stå kvar när det blåser" hålls fram som "föredömligt korta" i Marja Lemnes och Inge Gustafssons genomgng av aktuella politiska memoarer.

Foto: Thomas Möller

Debatt2024-12-21 09:43
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den mörka årstiden verkar vara högsäsong för politiska memoarer. En efter en kommer de ut, särskilt de som skrivits av våra förtroendevalda och politiker. En del är fördömligt korta, men vanligen är de längre, upp till närmare 700 sidor. En av de digraste i årets utgivning är I fem statsministrars tjänst. Författare är socialdemokraten  Hans Dahlgren som bl.a. varit såväl minister som statssekreterare som ambassadör. Vi saknar ett nytt tillägg om den nuvarande uppgiften som huvudansvarig för det i dagarna publicerade utkastet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna.

I årets utgivning finns även några som är föredömligt korta.  Här kan nämnas Annika Strandhälls Att stå kvar när det blåser på 251 sidor. Senaste rekordet torde dock Allan Larssons Minnesbilder i stället för memoarer inneha. Hans långa och innehållsrika liv i politikens tjänst speglas på välskrivna 179 sidor. Den bygger i stället på en hastig genomgång av Marjas bokhyllor som gett drygt tiotalet napp. Dessa memoarer är utgivna mellan 1999 och fram till i år. Genomsnittet inräknat Allan Larssons och Annika Strandhälls publikationer landar på 480 sidor och många är betydligt mera omfattande. Den förre försvarsministern och talmannen Thage G. Petersons minnen är hela 755 sidor.

Men att nedteckna minnen från de politiska liven är ingalunda en ny företeelse. Den legendariske socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss gav i början av 50-talet ut sina digra memoarer i flera band och på totalt närmare 1 300 sidor. En annan, tidigare föregångare i denna bransch är socialdemokraten och statsrådet Ulla Lindström tillika Sveriges tredje kvinnliga statsråd vars 727 sidor gavs ut runt 1970.  Ulla Lindström var en duktig stenograf och böckerna utgick i mångt och mycket från minnesanteckningar. Hon avslöjade mycket om det dagliga livet i politiken på ett mera ingående sätt än som tidigare varit vanligt.

Trots att vi här refererat endast till ett mindre urval ställer vi likväl frågan om det finns behov av dessa omfattande publikationer. Vårt svar blir dock ett obetingat och stort JAA.  Och varför menar vi det? Jo, dessa böcker betyder att många gånger välskrivna och innehållsrika vittnesmål sparas till eftervärlden. Det skulle vara bra om många fler politiker gjorde sammalunda.

För att avhjälpa bristen på offentligt tillgängliga minnesbeskrivningar har den socialdemokratiska onsdagsklubben inlett ett viktigt arbete med att bygga upp ett erfarenhetsarkiv. Detta genom att intervjua och arkivlägga en rad betydelsefulla tidigare beslutsfattare och politiker. Härigenom bevaras också deras minnen för framtida nytta och forskning. Vi önskar bara att fler av våra politiska partier gör sammalunda.  

Det finns många, men något färre memoarer från borgerliga statsråd och/eller politiker. Två exempel kan förtjäna att nämnas. För det första den förre moderate partiledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt som 2015 gav ut sina minnen på närmare 400 sidor med titeln Halvvägs. Ett andra exempel är moderaten Lars Tobisson som förutom att ha varit partisekreterare och riksdagsman är disputerad statsvetare. Hans bok Främling i folkhemmet – ett högerspöke ser tillbaka på närmare 600 sidor utgavs 2008.

Vad är kan då problemet? Ja, det är våra samtidshistoriker och statsvetare som enligt vår mening i alltför ringa grad ägnar sig åt historiska skeden under det senaste halvseklet som format och påverkat dagens Sverige. Var finns dessa som kan ge oss alla en översiktlig bild av historien?  Alla är inte lika nördiga som vi två som noggrant läser vittnesmålen i de politiska memoarerna.