Den ena rapporten efter den andra förtäljer oss om hur dålig den svenska skolan är. Norrköpings och Finspångs kommuner kommer långt ner på listan över landets skolresultat. Lärarförbundets Miia Austa från lärarnas riksförbund i Norrköping vill ha mer resurser till skolan. (FB 10/9) och att skolan återförstatligas. (FB 6/10). Oppositionsrådet Mia Sköld (MP) anser det samma.
Skolverkets generaldirektör Anna Ekström SVT:s Agenda den 6/9, signalerade möjliga ändringar i det fria skolvalet. Utan tvekan är kommunaliseringen och det fria skolvalet de två största bovarna i dramat om den svenska skolan.
För oss lite äldre, och som i mitt fall, gick i folkskolan mellan åren 1945-1952, var skolan bra, så vitt jag kan bedöma. Visserligen var lärarna stränga och tragglandet av psalmverser en plåga, men än i dag kan jag räkna ut såväl cirkelns yta som omkrets. Det är möjligt att lärarna var bättre på den tiden. De var i alla fall mycket mäktigare än nu, på både gott och ont.
På den tiden var det också högst ovanligt att barn från arbetarhem gick vidare till högre studier. I socialdemokratins efterkrigsprogram ingick flera förslag på att skapa en bättre skola för alla. Enhetsskola och senare grundskola, men framför allt var det de studiesociala reformerna som möjliggjorde att barn från fattigare hemförhållanden nu kunde få en rejäl chans att läsa vidare. Det skulle inte vara tjockleken på pappas plånbok som skulle vara avgörande, hette det i valpropagandan. Alla (nästan) var lyckliga, trodde på framtiden och röstade på socialdemokraterna.
Under sjuttio - och åttiotalen skulle skolan göra allt. Nya pedagogiska metoder infördes som kanske inte var helt lyckade och lärarnas auktoritet försvagades.
Senare, i början på nittiotalet, under starkt tryck från det privata näringslivet , fick Carl Bildts regering igenom ett beslut i Riksdagen om det s k fria skolvalet. Den privata marknaden ville komma in och tjäna pengar på verksamheter som tidigare varit förbehållna samhället. Skola och vård.
Socialdemokraterna var som vanligt lite naiva och trodde att det enbart skulle bli ideella föreningar och kooperativ som var besjälade av en viss pedagogik och som inte den vanliga skolan tillhandahöll, som skulle driva dessa friskolor. Typ Rudolf Steinerskolan. Men så blev det som bekant inte. Det blev fel människor som tog över. Riskkapitalister och ibland rena klåpare. De flesta trodde nog att friskolorna skulle hålla hög kvalitet, men snart visade det sig att många inte höll måttet. Inom friskoleområdet är det de religiösa friskolorna som är mest stötande. Skolan skall ju vara konfessionslös. Det vill säga inte ta ställning för någon viss religion. Att då tillåta särskilda religiösa friskolor går stick i stäv mot denna grundprincip, för ingen vill väl starta religiösa skolor om man inte får föra ut sin religion?
Några år senare genomdrev den Göran Perssonska ministären att skolan skulle vara kommunernas uppgift. Om det är något som samhället skall sköta, så är det skolan. Vi har skolplikt och det är då mycket viktigt att skolan blir likvärdig för alla barn i hela landet. Att leka affär med våra barns utbildning är ingen god idé.
För likvärdighetens skull måste då också skolan återförstatligas. Det är nu alldeles för stora skillnader mellan vad landets kommuner satsar på skolan. Inte heller bra.
Det är bara att sätta igång att rätta de stora röda bockarna i skoluppsatsen, nu när vi har en S-ledd regering, om vi inte allvarligt skall sänka vår kunskapsnivå och förlora i konkurrenskraft mot duktiga och ambitiösa asiater.