Turkiet är ett stort land med betydande militär och ekonomisk kapacitet. Det räknar sig självt till Europa och vill bli medlem i EU, men är i praktiken ett land i Mellanöstern. Landet skulle kunna göra skillnad i kampen mot både Assad-regimen i Syrien, och terroristorganisationen Islamiska staten, IS, men har hittills spelat en mycket oklar roll.
Världen enligt Torsten
Den turkiska armén har stått för fot gevär medan IS slaktat människor på andra sidan gränsen, och IS har kunnat använda Turkiet som transitland för frivilliga och vapen. Utan detta åtminstone indirekta stöd, hade IS inte kunnat växa sig så starkt i Syrien och Irak.
Nu gör den turkiska AKP-regeringen, som ännu inte ombildats efter valförlusten i juni, helt om och förklarar krig mot både IS och den kurdiska gerillan PKK, som kämpar för ett självständigt Kurdistan.
Eftersom kurderna svarat för det mest effektiva militära motståndet mot IS i regionen, kan man fråga sig om krigsförklaringen mot IS är allvarligt menad, eller bara ett sätt att komma åt kurderna, som stärkts i kampen mot IS. AKP vill lika litet som nationalisterna se ett fritt Kurdistan.
Det kan också finnas inrikespolitiska motiv. I valet tog sig ett prokurdiskt parti, HDP, över spärren på 10 procent, och omintetgjorde därmed president Recep Tayyip Erdogans planer på att omvandla sitt huvudsakligen formella ämbete till en stark exekutiv presidentmakt.
Erdogan siktar därför av allt att döma på att utlysa nyval i höst. Genom att avbryta fredssamtalen med PKK och jaga upp stämningarna mot landets kurder, hoppas han kunna vinna sekulära nationalisters röster och avskräcka icke-kurder från att rösta på HDP. Därmed skulle AKP åter få monopol på makten.
Den politiken är dubbelt farlig för Turkiet. Den hotar att destabilisera landet vars stora kurdiska minoritet numera till större delen bor utanför de kurdiska områdena, samtidigt som den - sammantaget - försvagar motståndet mot IS.
Att enbart upplåta en flygbas åt USA, och göra några egna flygattacker mot IS, räcker inte om man samtidigt slår mot kurderna i Irak och Syrien. Och förslaget om en ”IS-fri zon” i Syrien verkar också mest ha syftet att försvaga kurderna i området.
Därför undrar man hur Nato resonerar när man välsignar Turkiets ”kamp mot terrorismen”, utan att göra åtskillnad mellan en genuin terroristorganisation som IS och en kurdisk motståndsrörelse som PKK - mot bakgrund av det förtryck som Turkiet under årtionden utövat och fortfarande utövar mot landets kurder.
Turkiet förtjänar beröm för sin flyktingpolitik, som varit långt mer generös än Europas. Men Erdogan skulle för länge sedan ha stängt Turkiets gränser för IS, och inte hoppats på att terroristerna skulle förgöra en rörelse som han själv förhandlade med.
Europa och USA måste kräva att Erdogan återupptar försoningsprocessen med kurderna, respekterar de demokratiska rättigheterna för alla medborgare i landet och visar allvar i kampen mot IS.