Att blanda “äpplen och päron", på det sätt som skribenten gör, för oss inte närmare en seriös debatt om vad vi i majoriteten verkligen avser göra. Naturligtvis förstår vi vikten av språklig kompetens, och svensk skola finansierar undervisning i flera språk, redan från låg ålder. Dessa språk kommer alla elever till del och har stor samhällsnytta, något som bland annat påpekas i den Europeiska Unionens språkpolicy, vars syften realiseras i Erasmus, som är ett internationellt program för samarbete, bland annat inom språkutbildning, med hjälp av praktik och studier i Europa. 

Anledningen till att jag nämner detta är för understryka att vårt beslut angående modersmål inte alls har det syfte som Patricia Lorenzoni påstår, nämligen att försämra undervisningen eller underkänna vikten att kunna prata flera språk. Däremot måste vi få diskutera vad modersmålsundervisningen får kosta och vad som är en rimlig avvägning i kostnadsutvecklingen av ett ämne, som kan läsas av högst 3 000 av Norrköpings nästan 18 000 elever.

Att behålla en rik språklig kompetens är alltså alltid lovvärt och föräldrar till tvåspråkiga barn har också förhoppningsvis ett eget intresse av att föra vidare sitt modersmål till sina barn, oavsett undervisningen i skolan. Våra riksdagspolitiker har fattat beslut om rätt till modersmålsundervisning i sju år, något som också praktiseras i ett flertal kommuner i Sverige. Att undervisningen sker på några utvalda skolor och efter skoltid är också vanligt förekommande, om vi ser till hela landet. 

Vanligt förekommande är tyvärr också svårigheten att fylla grupperna, hitta lärare som är utbildade att undervisa i modersmål, på alla de språk som erbjuds idag i kommunen, samt svårigheten att hitta lämpliga läromedel. 

Redan nu gäller följande bestämmelser enligt Skolverket:

“Huvudmannen är bara skyldig att anordna modersmålsundervisning i ett språk om det finns minst fem elever som har rätt till undervisningen i det språket, om dessa elever vill få undervisning i språket, om det finns en lämplig lärare.” Faktum är att vi även med den nya politiken kommer att göra mer än så i Norrköping.

Att Sverigedemokraterna nationellt driver en politik där man anser att modersmål inte behöver vara ett skolämne beror på att forskningen inte entydigt kunnat visa på vilka färdigheter i modersmålet eller vilka delar av modersmålsundervisningen som bidrar till ökade skolresultat. Här bör vi därför utreda om inte mer undervisning i svenska skulle ge ett bättre utfall för betyg i alla ämnen. Forskningen talar för att utökad studietid generellt ger bättre resultat. 

Ämnet modersmål är starkt också kostnadsdrivande. Ser man till hela riket så motsvarar denna undervisning en kostnad på 2,4 miljarder som går till högst 30 procent av skoleleverna. Den utredning som är tillsatt för att titta närmare på detta är dock inte en del av de förändringar som vi som SD-politiker driver i kommunen, vi följer självklart den nuvarande lagstiftningen.

Till sist - låt oss en gång för alla skilja på språkets stora betydelse för individens och för samhällets utveckling (äpplen), något vi kan enas om, och vad som är en rimlig kostnad för organisationen av den nuvarande modersmålsundervisningen i Norrköpings kommun (päron).