Debatt: Teatrarna hämmas av att ha blivit varumärken.

Den intressanta frågan är nu hur vi på bästa sätt hanterar krisen. Det är kanske dags att fundera på framtidens scenkonst.

Birgitta Wigforss har producerat familjemusikal i nästan 20 år och är sedan länge en institution inom denna genre. Denna Mjölbybaserade ensemble hade 24 juni premiär på sin familjemusikal ”Landet Oz”. Föreställningen spelas på Folkparksteatern i Gamla Linköping. Den är en uppföljare till ”Trollkarlen från Oz” som de uppförde förra sommaren. Iscensättningen av ”Landet Oz” följer de rådande restriktionerna och spelar sålunda inför en marginell publik.

Riksteatern bildades 1933 och är en offentligt finansierad teaterinstitution. De erbjuder nu streamad teater och de föreställningar som teatern visar digitalt är exempel på iscensättningar som lokalföreningarna hade kunnat engagera i sina respektive kommuner. Dessa digitala produktioner är visserligen bättre än filmad teater men det visuella mediets möjligheter utnyttjas dock inte så det blir aldrig någon högkvalitativ upplevelse. 

Östgötateatern är definitivt regionens största institution inom scenkonst. De bjuder också på digital teater men erbjuder även kända noveller, dikter och hörspel. 

Birgitta Wigforss produktion, Riksteatern och Östgötateatern är bara några exempel på institutioner inom scenkonsten. Det som hämmar scenkonstens utveckling är dock att dessa institutioner också har blivit varumärken. 

”Landet Oz” går säkert med förlust men långsiktigt vinner varumärket Birgitta Wigforss produktion på den uppmärksamhet som en iscensättning får i denna kristid.

Riks- och Östgötateatern använder nu sociala medier för att nå ut med sitt varumärke till en ännu större publik.

Coronaviruset har försatt scenkonsten i en kris som gör att teaterinstitutionerna mer än någonsin anstränger sig för att hålla sina varumärken vid liv. Detta gör att scenkonsten kommer att återhämta sig snabbt efter denna kris. 

Krisen kommer dock inte att påverka scenkonsten utan teatrarna kommer återgå till sin traditionella repertoar. Kriser bör dock vara utvecklande och när scenkonsten ligger i träda får kulturaktörer tid att fundera på teaterns framtid. 

Det vore kanske intressant med gränsöverskridande samarbeten mellan diverse institutioner och andra kulturskapare. Detta skulle möjligtvis bidra till skapandet av sceniska multikonstverk. För att teatern ska utvecklas krävs det dock att kulturinstitutionerna tänker utanför sina varumärken.