Vi har på senare tid i Norrköping fått uppleva sådant som tidigare bara såg på TV, anlagda bränder där räddningstjänsten möts av stenkastning när man ska utföra sitt samhällsnyttiga uppdrag. Det är en skrämmande utveckling, att de som ska hjälpa människor hindras i sitt arbete av människor som anser sig stå över lagen. Den spontana reaktionen på sådana huliganfasoner är lätt ilska och rop på hårda tag, och visst måste samhället med kraft markera att detta är helt oacceptabelt, men för att få en långsiktig lösning måste man tänka längre än så.
För mig är det uppenbart att sådant starkt normbrytande beteende är ett rop på hjälp. De skyldiga är sannolikt personer som under en längre tid glidit bort från samhällets mittfåra, in i en värld där man fått en bekräftelse och en position som man aldrig nådde i den legala världen. Jag är övertygad om att de alla har sina begåvningar och talanger, men att de trots detta misslyckades i skolan och aldrig etablerat sig i arbetslivet. Det är oerhört viktigt att skolan möter alla barn och unga utifrån deras förmågor och behov. Alla elever måste få känna framgångens sötma, alla måste få lyckas och alla måste få växa och bli så starka och vackra som den egna förmågan bär. Parallellt med de repressiva åtgärderna måste samhället därför arbeta med att ge dessa snedseglare en andra chans på arenor är de kan få bekräftelse och framgång i den positiva världen. Annars kommer de bara efter avtjänade straff att söka sig tillbaka till den enda värld där de får acceptans och respekt, den kriminella världen.
De underliggande sociala obalanserna i Norrköping är stora och även i vår kommun växer klyftorna mellan de som har och de som inte har, mellan de som är i utanförskap och de som är i innanförskap. Vi har från Miljöpartiet länge menat att problemet är så svårt och skär tvärsigenom samhällskroppen att kommunstyrelsen borde ha ett hållbarhetsutskott som med kraft kunde ta sig an, och samordna insatserna, för såväl den sociala hållbarheten som för den ekologiska. Om vi kan lära oss något av dagens tragik har vi visat att vi i alla fall är en lärande organisation som tar ansvar för framtiden.