Däremot föreställer de sig att det hela handlar om att man trampat på ömma tår när man framfört saklig kritik.Det är emellertid inte svårt att se en röd tråd i både Turkiets och Ungerns agerande, även om man inte skulle godta deras argument. Därför borde inte dessa länders motstånd ha kommit som en överraskning. Att det ändå gjort det säger en hel del om förmågan till utrikespolitiska bedömningar i svensk politik och svenska medier.
Vi börjar med Ungern. Landets auktoritära styre har väckt mycket kritik i omvärlden. Sverige har tillhört de högljuddaste kritikerna samtidigt som man i vissa hänseenden kunde tala om Sverige i samma termer men med omvända förtecken. Mycket av den kritik som från svenskt håll riktas mot Ungern kunde alltså med små förändringar riktas också mot Sverige. När Ungern härom året införde ett slags flerbarnstillägg hette det att man befann sig på det sluttande planet mot 30-talet, men samtidigt lät man bli att nämna att Sverige har ett mycket liknande system. Att det blir olika utfall i praktiken är en annan sak. Likadant förhåller med den ungerska regeringens strävan att begränsa konstitutionsdomstolens makt. Sverige har som bekant ingen konstitutionsdomstol, eftersom man vill begränsa juristernas inflytande på politiken. Samma sak vill egentligen Viktor Orbán. Man kan förstås invända att Orbán är en semidiktator, men även så är principen densamma.
Samma sak, fast värre, gäller för Turkiet. Turknationalisten Mehmet Kaplan som var svensk miljöpartistisk bostadsminister använde mycket av sin tid till att resa av och an till Turkiet. När han tvingades att avgå måste Turkiets president Erdogan rimligtvis ha tyckt sig mista sin allierade i Sveriges regering. Och värre blev det ur hans synvinkel när den svenska regeringen gjorde sig beroende av kurdnationalisten Amineh Kakabaveh. Det kunde inte uppfattas annorlunda av Erdogan än att Sverige bytt sida i en infekterad fråga. Han måste ha svurit att hämnas så fort tillfälle yppade sig. Och det gjorde det överraskande snabbt och tydligt när Sverige såg sig nödtvunget att söka medlemskap i Nato. Erdogan började ställa orimliga krav på Sverige väl medveten om deras orimlighet, men så länge svenskarna inte förstår var skon egentligen klämmer kan han kosta på sig att dra ut på den förnedrande processen. Sannolikt är inte Erdogan särskilt bekymrad över någon enskild koranbrännare i Sverige, men han inser det politiska värdet i deras handlingar, som ger honom möjlighet att ytterligare dra åt tumskruven.
Man kan alltså inte som Sverige oavsiktligt ramla in i den turkiska inrikespolitiken utan att räkna med konsekvenser. Det här borde den svenska regeringens experter ha kunnat tala om, men om de alls gjorde det så var det i varje fall inför döva öron. Svensk media har inte heller förmått dra en linje mellan de enskilda punkterna trots att de är uppenbara för var och en som förstår det diplomatiska spelet.
Både Ungern och Turkiet förtjänar rejäl kritik. Med betoning på rejäl. I stället har kritiken mot Ungern från svensk sida präglats av skenhelighet och förlöjligande medan man i fallet Turkiet spelat under täcket, om också utan insikt om vad man gjorde. Hur mycket man än slår sig för bröstet i Sverige över sin självutnämnda ställning som humanitär stormakt så gäller att man ska agera på ett sätt som inte leder in i återvändsgränder.