Hur många regeringar kan Sverige ha samtidigt? Nu har vi till synes två. I den ena sitter en fladdrig, delvis osynlig Ulf Kristersson, M, som statsminister med Ebba Busch, KD, och Johan Pehrson, L, med sina partier som tunn utfyllnad. Gemensamt bildar de en samling förlorare som i det senaste valet tillsammans fick 29 procent i väljarstöd. I den andra styr Jimmie Åkessons SD i regeringens samordningskansli som politiska överdomare med Tidöavtalet och 20 procent i väljarstöd som redskap.
Sverige har sedan demokratins genombrott aldrig haft en svagare regering än nu. Efter hand som tiden går blir det allt otydligare vem som egentligen styr politiken just nu. Är det den folkvalda regeringen med Ulf Kristersson som statsminister eller är det Jimmie Åkesson och SD genom det i Tidöavtalet inrättade samordningskansliet?
På område efter område växer konflikterna. Samtidigt som allt fler av statsråden drar på sig kritik, drabbas samarbetet med SD av fler sprickor. Ulf Kristerssons och utrikesminister Tobias Billströms taffliga hantering av NATO-frågan, Ebba Busch bristande förmåga att hantera elstödet och Johan Pehrsons tydligt empatilösa känsla för de arbetslösas villkor är sorgliga exempel på regeringens oförmåga. Liberalen Johan Pehrssons uttalande om ”Att det är fett att vara arbetslös” saknar motstycke. Bland Sverigedemokraterna stiger irritationen över att regeringen inte går tillräckligt snabbt fram med den politik de menar att Tidöavtalet dikterar.
Klart står att listan över fördröjda politiska beslut börjar bli besvärande för Ulf Kristersson och för lång för en otålig Jimmie Åkesson och SD. Flera av de stora ”paradigmskiften” som skissades i Tidöavtalet har i takt med stigande oenighet försvunnit ner i nya utredningar. Konflikterna kring miljö- och klimat, på kulturområdet och kring migrationsbeslut inom EU ligger som öppna sår. I delar av kriminalpolitiken finns också stora slitningar såväl inom regeringen som mellan regeringen och SD.
Som ett slags andra ”regering” har Sverigedemokraterna steg för steg ökat pressen på Ulf Kristersson och den moderatstyrda regeringen. Så har Mattias Karlsson – riksdagsman och SD:s ideolog – med hänvisning till Tidöavtalet sagt att SD bör bryta sin samverkan i regeringen om Sverige inte gör allt man kan för att stoppa EU: s Migrationspakt. Inte heller Jimmie Åkesson är - om Tidöavtalet inte följs - främmande för att lämna sitt samarbete med regeringen. I en intervju i DN förklarar han att han ser det som naturligt att Sverigedemokraterna har den makt det tillkommer landets näst största parti. Med en vidgad spricka skulle Sverige kunna tvingas in i en ny regeringskris. Åkessons mål är att leda landet efter nästa val.
De frågor som ligger kvar obesvarade är hur länge Johan Pehrson och Liberalerna kan vara kvar i en regering som börjar föra en från SD dikterad kulturpolitik? Är Ebba Busch och hennes väljare beredda att acceptera att det blir en överprövning av deras energipolitik från ett parti där ledaren menar att satsningarna på vindkraft borde skrotas helt? Trots att näringslivsledare säger motsatsen. Så hur länge är de två krympande småpartierna villiga att sitta kvar i en svag högerregering, beroende av och rätt långt de facto styrd av ett parti med företrädare som hyllat och har Orbáns Ungern som ett ideal? Om regeringen håller hela mandatperioden återstår att se.