Sverige har till stor del formats av Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Israel av David Ben-Gurion, Golda Meir och Yitzhak Rabin. Mycket riktigt har relationerna oss emellan däremot rört sig både fram och tillbaka under åren. Giloh har landat i att det nu blivit i princip omöjligt att som israelisk socialdemokrat stödja den svenska socialdemokratin. Som representant för en svensk, proisraelisk och socialdemokratisk organisation håller jag förstås inte med.

Till att börja med: Det är i stort sett uteslutet att förespråka något annat än Israels självklara existensberättigande i svensk politik. Från höger till vänster så är alla riksdagspartier förespråkare av en tvåstatslösning. Även den tidigare S-ledaren och statsministern Olof Palme, som efterträdde de tre partiledarna ovan, var klar med detta – trots sitt propalestinska engagemang. Ett par år innan han (likt Yitzhak Rabin) mördades så uttryckte han detta tydligt: ”Israel har rätt till en egen stat, inom säkra och erkända gränser. Israel har lika stor rätt som alla stater i området att leva i fred.”

Misstror någon dagens ledning, så läs gärna statsminister Stefan Löfvens tal på Israels 70-årsjubileum. Han lyfte också att som alla gamla vänner så har vi också våra meningsskiljaktigheter, och att vi aldrig tvekar att ifrågasätta och utmana varandra – som gamla vänner gör. Den medkänsla som Giloh har med palestinierna är således som vår. Vår solidaritet är med alla de palestinier som sluter upp bakom tvåstatslösningen, inte med dess motståndare. Vi vill gärna se ett fritt Palestina – fritt även från Hamas och Islamiska Jihad.

Mer vänsterextrema grupper och enstaka individer inom vänstern har dock mycket riktigt uttalat sig hatiskt mot Israel. När medlemmar i SSU Malmö skanderade “krossa sionismen” ledde det till skarpa fördömanden från SSU:s förbundsordförande. När SSU:s toppar utbildas på kursgården Bommersviks nyårskurser så gjordes det senast i samverkan med Svenska Kommittén Mot Antisemitism. 

Stefan Löfven intervjuades i Judisk Krönika häromåret, och var då tydlig med att antisemitism ska bekämpas oavsett om den kommer från vänstern, högern eller från muslimskt håll. Rubriken som sattes om Löfven talar sitt tydliga språk: ”På barrikaderna i kampen mot antisemitismen”. Tidigare i år skrev också Sverige under den definition om antisemitism som IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance, tagit fram. Den tydliggör med exempel på ”Israelkritik” som gått överstyr och landat i antisemitism. Dessa antirasistiska riktlinjer sprider sig nu över världen. Och vem tog initiativ till grundandet av IHRA? Jo, Göran Persson.

Göran Persson var också högst delaktig i de fredsförhandlingar som fördes i Camp David och Taba, med Ehud Barak som israelisk premiärminister. Göran Persson hade ytterligare fredsavtal färdiga att skriva under i Stockholms stadshus. Det avtalet hade stöd från såväl FN:s generalsekreterare som av den amerikanska administrationen. Ehud Barak hade bokat sin resa, men Arafat valde att återigen säga nej. Arafats agerande och den efterföljande intifadan, full med fruktansvärda självmordsattentat mot civila israeler, har sedan gjort att stödet för vänstern och fredsrörelsen i Israel har dalat.

Historiker har tydligt kunna se hur den israeliska högern och de palestinska terrorgrupperna på sätt och vis spelat varandra i händerna. Terrorattackerna har minskat tron på fred, vilket då gjort att de israeliska väljarna gått till mitten- och högerpartier. Då har även Hamas fått sin vilja igenom i och med att tvåstatslösningen aldrig genomförts, och att de därmed inte blivit av med det ”Historiska Palestina”.

Den här högervridningen gynnar dock vare sig Sverige eller Israel. Vår historia visar tydligt att det går att skapa öppna och demokratiska välfärdssamhällen. Dessa idéer är nu under attack. Trump har åtskilliga gånger angripit Sverige, och liknande påhopp märks av från ultranationalistiska ledare i Ryssland, Ungern och Polen. Det ligger i denna högerradikala rörelses intresse att svärta ner synen på vårt samhällssystem. Detta samtidigt som de nedmonterar demokratin i sina egna länder (inte helt olikt Gilohs analys av Maos Kina). Så på samma sätt som många svenskar fått en felaktig bild av Israel – se då också hur många israeler fått en felaktig bild av Sverige.