Replik till Olle Johansson (13/6).
Du behöver inte förorda att barnen i många av Norrköpings skolor och förskolor prioriterar sitt hemspråk, det är en naturlig process. Arabiska är idag ett majoritetsspråk i många av våra kommunala verksamheter som till exempel skolan och förskolan. Barnen väljer naturligtvis att fortsätta prata sitt modersmål, det är lättast och det blir mest naturligt. Vad jag reagerar på är att man från skolpolitiskt håll inte har någon strategi för hur vi som arbetar i skolan ska få eleverna att välja svenska som sitt vardagsspråk och samtalsspråk på raster och i klassrummet när de pratar med varandra. Vi kan vara hur duktiga pedagoger som helst men den här situationen löser vi inte på egen hand.
Ett av förslagen som Olle framför är att anställa pedagoger med arabiska som modersmål och att detta skulle stimulera barnens språkutveckling. I min värld får detta motsatt effekt eftersom barnen får ytterligare personer som de kan prata sitt modersmål med och allt mindre behov av att lära sig svenska. Att lära sig behärska ett nytt språk är svårt och det tar lång tid ju äldre man blir. Det som driver en människa in i denna process är att hon behöver det nya språket för att kunna klara sig i samhället. Finns det inga behov och drivkrafter anstränger man sig inte.
Vi kan bara gå till oss själva och konstatera hur många språk vi behärskar och hur pass mycket vi använder dem i en miljö där vi inte behöver dem (?)
Verkligheten har sprungit ifrån politikerna i Norrköping och återigen ska lärare och skolpersonal lösa problemen. Utan tillskott av resurser dessutom, med gigantiska personalneddragningar och med avvecklade grupper för barn med särskilda behov. Svensk skola håller inte ihop för att vi stoppar in alla barn i samma klassrum. Inte heller håller barngrupperna eller klasserna ihop om mer än hälften av barnen inte behärskar svenska språket.