Det går ett spöke genom Europa - kommunismens spöke, menade på sin tid Karl Marx. I våra dagar vandrar isolationismens spöke, men som global gengångare snarare än europeisk.
Mycket av den anti-etablissemangsvåg som sköljt över världen har det gemensamt att nationella lösningar hyllas. Donald Trumps löfte om ”America first” bar honom hela vägen in i Vita huset. I Ryssland har Vladimir Putin orienterat sin auktoritära politik i alltmer nationalistisk riktning. De isolationistiska tendenserna tycks understödjas av utvecklingen i länder som Ungern och Polen, samt förstås Storbritannien i spåren av Brexit.
Att följa den brittiska regeringens vedermödor med att lämna EU är som att bevittna en tågkrasch i slowmotion. Självskadebeteendet påverkar tyvärr samtliga medlemsländer då Storbritannien är unionens näst största ekonomi med nästan en femtedel av dess samlade BNP. Effekterna om landet ställer sig på utsidan av tullmuren vore sannolikt betydande. Inte minst för Sverige vars ekonomi är mer sammanflätad med världsekonomin än någonsin tidigare. Om man räknar bort exportinkomsterna skulle vår BNP halveras och Storbritannien utgör fjärde största exportmarknad.
Parallellt med de europeiska bakslagen har USA rustat till handelskrig mot Kina med införandet av nya tullar. EU har också fått en släng av sleven även om stillestånd nu tycks råda. Handelskrig tillhör utan tvekan avdelningen mindre begåvade aktiviteter eftersom ingen av parterna vinner. Där man i andra sammanhang brukar prata win-win-situationer handlar detta om regelrätt lose-lose.
Kanske är den isolationistiska trenden ändå inte helt global. Flera utvecklingsländer har i takt med ökande välstånd insett vikten av samarbete och handel för att få de ekonomiska hjulen att snurra. Beteendet att dra sig tillbaka, och klara sig på egen hand, riskerar därmed att accelerera nedgången i de utvecklade ekonomierna men samtidigt öppna för mer insiktsfulla aktörer att träda fram på världsscenen.