Sverige har en välfärd med goda resultat. Undersökningar visar att elever känner sig trygga i skolan, äldre är nöjda med hemtjänsten och merparten anser att de har tillgång till den vård de behöver. Det är ett faktum att svensk välfärd överlag hör till de bästa i världen, även om det också finns utmaningar att komma till rätta med. Nu går landets kommuner och regioner dock tuffare ekonomiska tider till mötes. Konjunkturen viker, arbetsmarknaden försämras medan behoven av och förväntningarna på välfärden ökar. Redan i år kan ett 90-tal kommuner och omkring en tredjedel av landets regioner komma att gå med underskott. 

För att kunna fortsätta att ge en välfärd av hög kvalitet behöver de kommunala verksamheterna förändras på olika sätt. Effektiviseringar genom att till exempel digitalisera och nyttja befintliga resurser på ett smartare sätt är redan en realitet.

Grundorsaken till den ekonomiska situationen är egentligen en positiv utveckling. Vi får fler barn och lever allt längre. Det här innebär också att färre behöver försörja fler. Om tio år kommer äldre över 80 år ha ökat med 47 procent, medan den yrkesverksamma befolkningen i åldern 20-64 år enbart har ökat med fem procent. Och om det inte vore för invandring hade den arbetsföra befolkningen till och med minskat. Sammantaget ökar behoven av skola, vård och omsorg och det blir allt svårare att hitta arbetskraft med rätt kompetens. Den demografiska utvecklingen är enklare att hantera i en högkonjunktur än, som nu, när vi är på väg in en mild lågkonjunktur. 

Regeringen har pekat på att om välfärden ska utvecklas i takt med befolkningsförändringarna skulle kommuner och regioner behöva 90 miljarder kronor mer år 2026. Trots det väljer regeringen, Centerpartiet och Liberalerna att inte öka de generella statsbidragen i budgetförslaget för 2020 jämfört med vad som redan har varit känt sedan i våras. De fem aviserade välfärdsmiljarderna har dessutom krympt. 

Kommunerna får 3,5 miljarder kronor mer i generella bidrag nästa år medan regionernas generella tillskott har omvandlats till ännu ett riktat statsbidrag, där staten detaljstyr vad medel kan användas till. Sedan 2012 har de riktade bidragen ökat med cirka 78 procent i fasta priser medan de generella bidragen har ökat med knappt 5 procent i fasta priser. De riktade statliga satsningarna hindrar kommuner och regioner att använda resurser där behoven och utmaningarna är som störst. I en kommun kan ett ökat antal äldre kräva en större satsning på äldreomsorg medan det i en annan kommun kan finnas ett ökat behov av resurser inom förskolan eller socialtjänsten. 

För att fortsätta ha en välfärd som möter medborgarnas behov krävs att alla berörda parter tar sin del av ansvaret. Staten behöver minska detaljstyrningen så att kommuner och regioner får bättre möjligheter att planera långsiktigt. Staten behöver också ta ansvar för sina egna verksamheter, exempelvis stoppa den reträtt från glesbygden som nu Arbetsförmedlingen gör med kännbara negativa konsekvenser för många kommuner. Dessutom behöver universitet och högskolor bli bättre på att utbilda för moderna välfärdsverksamheter. Kommuner och regioner behöver samtidigt arbeta annorlunda, samverka och ge goda förutsättningar för fler att förlänga sitt arbetsliv. Det är när alla bidrar som vi kan se till att ha en god välfärd även i framtiden.