Plastavfall är ett av de snabbast växande gränsöverskridande miljöproblemen i vår tid. Varje sekund dumpas en enorm mängd plast, motsvarande en sopbils storlek, i våra hav!
Eftersom det är ett material som tar lång tid att bryta ned och som dessutom flyter, så färdas plastavfall mycket långa avstånd på våra världshav, och utgör därmed en fara för både och marina biotoper.
Beräkningar visar att mängden plast i våra världshav år 2050 kommer att väga mer än all fisk tillsammans om det fortsätter så här. Ändå görs det i praktiken alldeles för lite åt detta enorma miljöproblem.
EU-kommissionen presenterade i januari, för första gången någonsin, en europeisk plaststrategi för att komma till rätta med miljöförstöringen som plast orsakar. Strategin går bland annat går ut på att alla plastförpackningar i EU måste vara återvinningsbara år 2030, att användandet av mikroplaster och engångsplastartiklar måste begränsas. I slutet av maj följdes denna strategi upp med förslag om att förbjuda de tio vanligaste engångsartiklarna i plast, såsom bestick, tallrikar, tops och sugrör. Och inom ramen för den kommande långtidsbudgeten föreslår EU-kommissionen också införandet av en ny plastavgift på 80 cent per kilo.
Lagförslagen syftar till att tvinga marknaderna att ställa om till mer miljövänliga alternativ, på samma sätt som förbud mot gammaldags glödlampor drev fram en utveckling med miljövänligare och energisnåla lampor. Initiativen är naturligtvis bra, särskilt som mellan 150 000 och 500 000 ton plastavfall från EU-länder varje år hamnar i våra hav. En betydande del av skräpet hamnar i känsliga områden som Medelhavet och Arktis och utgör där en fara för fåglar, växter och fiskar.
Trots de stora volymerna är det viktigt att känna till att vi i Europa står för mindre än en procent av den totala mängden avfall som hamnar i våra hav. Men vi behöver gå ännu längre och tackla detta gränsöverskridande problem från olika håll samtidigt.
Förutom att koordinera medlemsländernas insatser på EU-nivå så måste vi inse att de åtgärder som vi tar i EU för att minska vår egen nedsmutsning av haven är viktig, men den kan inte ensamt lösa det globala problemet.
Därför måste vi i EU också:
• Intensifiera satsningar på innovation och forskning, för att bidra till att få fram innovativa lösningar som kan bidra till en global lösning. Det handlar bland annat om att ta fram ekologiska alternativ till dagens plaster, och metoder för uppsamling och rening av den plast som redan har hamnat i våra hav.
• EU måste också, förutom att göra ovannämnda viktiga regleringar på EU-nivå, även börja agera gemensamt på den internationella arenan för att bygga samarbeten med de länder som skräpar ner mest. Tacklandet av klimatutmaningarna började nå framgång först efter att arbetet lyftes till den högsta internationella nivån och diskuterades i återkommande internationella forum. Detsamma måste göras kring havsmiljöfrågorna.
• Vi får inte heller glömma bort att EU också är världens största biståndsgivare. Mycket mer borde kunna göras för att stödja projekt för en hållbar utveckling. På så sätt kan vi bidra till att dramatiskt minska mängden plast som hamnar i våra hav även utanför EU, och bidra till att samla upp den plast som redan hamnat där.
I klimatarbetet har det konstaterats att det inte finns en plan B – för vi har ingen planet B. Detta enkla konstaterande borde även gälla havsmiljön. Det är hög tid att denna fråga får det internationella fokus som den förtjänar och att vi tar ett globalt krafttag för att stoppa nedskräpningen av våra hav.