En grundlag är till för att säkerställa kontinuitet. Det innebär per definition att den inte följer med i tiden. 1809 års regeringsform skrevs ihop på några månader, under den turbulenta tid när Napoleonkrigen rasade i Europa, när Sveriges östra rikshalva under dramatiska omständigheter avskilts från Sverige, och när Sveriges regent avsatts genom en statskupp. Även om vår nuvarande Regeringsform inte präglades av den tidens turbulens, finns naturligtvis tidsbundna omständigheter som gör att inte heller 1975 års Regeringsform är ”upp to date”. Den fråga som jag avser att aktualisera är ”det kommunala självstyret”. Har det kommunala självstyret spelat ut sin roll?

Det har sagts att maktdelningsläran övergavs genom 1975 års Regeringsform. Det är inte sant. Vad som hände var att en tidigare form av maktdelning övergavs för en nyare. Makten skulle delas mellan centrala, regionala och lokala maktcentra utifrån demokratiska ideal. Den lokala makten skulle utövas ”under det kommunala självstyret”. Den principen skrevs in i Regeringsformens 1 kap 1§. 

I en demokrati är makt knutet till ansvar. Beslut som påverkar vår vardag fattas idag på olika nivåer. Felaktiga beslut kan i en demokratisk ordning föranleda utkrävande av ansvar – men är det så?

Att utöva makt är en tveeggad syssla. Att bestämma över enskilda individers liv och död har tidigare ingått i centralmaktens beslutanderätt. Det är en maktposition som är obekväm i en demokrati och något som centralmakten ryggar för.  Att besluta om enskilda individers hälsa och välbefinnande ingår i den regionala och kommunala beslutsordningen. Det är också en maktposition som är obekväm och som beslutsfattarna ryggar för. 

Den bekväma lösningen för såväl centralmakt som regional och lokal makt, är att inte befatta sig med maktutövning som påverkar människors liv, hälsa eller välbefinnande. Den delade makten välsignelse innebär att alla (eller ingen), har ansvar för konsekvenserna av de beslut (eller underlåtna beslut) som fattas.

En tråkig sida av maktmyntets baksida är ansvar. Om vi för ner maktordningen på en konkret nivå – vem får konkret ta ansvar och reda ut situationen om det går fel? – Vatten förorenas, människor drabbas av psykisk ohälsa, bostadsområden blir utanförskapsområden, fastigheter blir osäljbara, avfolkning av stora landområden sker, en positiv utveckling avstannar och utvecklas negativt.

Nuvarande maktordning innebär att det är kommunen genom planmonopolet som bestämmer över markanvändningen inom sitt område. Det kan vara obekvämt att fatta beslut. Det kan vara bekvämt att överlåta beslutet på någon annan. Men när det kommer till ansvar, handlar det om vem som ska göra vad i en given besvärlig situation. Då är det kommunen som förväntas reda ut situationen. Den ordningen finns ingen anledning att ändra på. 

Att upphäva kravet på kommunal tillstyrkan av vindkraftsexploatering innebär att den lokala makten reduceras och att kommunerna blir en leverantör av statliga beställningar – med samma maktställning som en franchisetagares till en pizzarestaurang.