Ibland låter på tidningarnas ledarsidor som att samhället var helt rättvist – innan skatterna kom. Att ta bort skatter innebär att människor ”får behålla sina pengar”. I pojkrum runt om i landet sägs till och med att ”skatt är stöld” och exempelvis offentliga förskolor är organiserad brottslighet.

Men lönen innan skatt är ingen rättvis eller demokratisk historia. När det gäller privata företag bestäms den i slutändan av den som äger företagen, och bara 1 procent av befolkningen äger 50 procent av jordens tillgångar. Den svenska ekonomin är en diktatur, där det visserligen går att klättra mot toppen men inte att ändra systemet.

Lönen bestäms till viss del av efterfrågan – om det är brist på din yrkeskategori – men oftare av en dragkamp mellan ägare och arbetare, där ägaren har slutordet (förutom när lönehöjningar tvingas fram genom strejker t.ex.).

Skatter kan hjälpa till att utjämna orättvisorna när de är progressiva. Då uppnår skatten två mål: att minska klassklyftorna och samtidigt finansiera välfärd som kommer alla till del. När avgifter växlas mot skatt så blir trycket lättare för den som har lite. 

Innan skatter och offentlig verksamhet lämnades förstås både barn och äldre till sina familjers förmåga eller samhällets godtycke. Ättestupan var förstås kostnadseffektiv, och utan ekonomiska garantier en reell risk. 

Som sagt kan skatter lindra symptomen av ett orättvist samhälle, där människor föds in i rikedom och makt alternativt fattigdom och maktlöshet. I ett rättvisare samhälle med gemensamt ägande kanske det inte skulle behövas. Ett förslag att fundera på för alla skattemotståndare där ute!