Internationell forskning visar dock att det mest avgörande för välfärdskvaliteten är att skattepengarna används till rätt saker och inte bara hur mycket skatter som tas in. År 2000 fick svenskarna en välfärd motsvarande endast 57 öre för en betald skattekrona. Då var statens skatteintäkter högst i världen och motsvarade 50 procent av BNP. År 2018 fick svenskarna en välfärd motsvarande endast 52 öre då skatteintäkterna uppgick till 42,8 procent av BNP.  Under samma period fick medborgarna i Nya Zeeland en välfärd motsvarande en krona för varje betald skattekrona trots att statens skatteintäkter där uppgick till endast 33 procent av BNP. 

 Staten, regioner och kommuner saknar idag verktyg för att styra skattepengar till rätt saker. Bristen på kompass för att avväga hur mycket skattemedel som ska gå till administrativt stöd respektive kärnverksamhet gör att antalet offentliga administratörer i offentlig sektor ökar okontrollerat på bekostnad av kärnverksamheten.Mellan 2008 och 2020 ökade administrativ personal i alla län med ett genomsnitt på 34 procent med en högsta notering på 62 procent i Stockholm och 55 procent i Gävleborg trots att vårdpersonal minskar i dessa två län. Mellan 2010 och 2019 har antal chefer och personal i stödverksamheten inom statliga myndigheter ökat med 43 procent jämfört med 10 procent för personal inom kärnverksamheten.

Detta kan orsaka följande strukturella skador på ekonomin:

1. En paradoxal kombination av höga skatter och sämre välfärd.

2. En onödig fördyring av den offentliga sektorn.

3. Finansiell autofagi, där överadministrering äter upp kärnverksamheten i likhet med när kroppen äter sig själv vid vissa sjukdomar.

4. Kompetenser som annars kan behövas i andra samhällssektorer låses i välbetalda och onödiga administrativa jobb som tär på kärnverksamhetens resurser.

5. Risk för överbeskattning av hushåll och företag och överfinansiering av välfärdssektorn.

6. Risk för ohållbar tillväxt och sårbara offentliga finanser på längre sikt.

För att vända denna utveckling krävs det en ny välfärdspolitik baserad på effektiv styrning av skatteanvändning som kan fungera som en garant för en ansvarsfull finansiering av välfärd, långsiktigt hållbara offentliga finanser och en optimal beskattning av hushåll och företag. Staten har idag ett ansvar för att myndigheter, kommuner och regioner använder skattemedel effektivt för att säkra en välfärd med god kvalitet. Inom ramen för detta saknar staten idag styrverktyg för att säkerställa hur effektivt skattepengarna används med fokus på medborgarnas behov.

Ett sätt för staten att säkra en effektiv välfärd är att införa ett systematiskt nationellt lärande genom benchmarking av statliga myndigheter, kommuner och regioner, där framgångsrika myndigheter, regioner och kommuner används som förebilder.  Här kan staten göra erfarenheterna från Region Östergötland till grundbulten i en ny modell för välfärdsfinansiering, där all resurstilldelning från statsbudgeten villkoras med prioriteringskrav som fokuserar på kärnverksamheten. Regionen har haft en prioriteringspolicy som bäst lever upp till behov inom kärnverksamheten.  Mellan 2001 och 2020 har den administrativa personalen ökat i hela landet med 33,5 procent i genomsnitt jämfört med bara 13,5 för Region Östergötland.

En förklaring till denna framgång är följande styrverktyg: 

1. Varje skattekrona används på ett ansvarsfullt sätt med fokus på medborgarnas välfärdsbehov.

2. Regionen ska vara medborgarföreträdare i stället för organisationskramare. Vid behov spara på administration och inte på kärnverksamheten.

3. Fokus på kärnverksamheten vid nyrekrytering och organisationsförändringar  samt anställningsstopp för administrativ personal vid besparingar.

4. Säkra en optimal balansgång mellan rekrytering av administratörer och vårdpersonalens behov av stöd med administrativ avlastning. 

Mot denna bakgrund bör en statlig utredning initieras för att öka statens möjligheter att säkerställa en effektiv skatteanvändning med fokus på medborgarnas välfärdsbehov. Utredningen bör kunna ta fram ett styrtal för balansgång mellan kärnverksamhetens resursbehov och den administrativa överbyggnadens omfattning och ökningstakt över tid inom offentlig sektor baserat på erfarenheterna från Östergötland och andra lika framgångsrika myndigheter, kommuner och regioner.