Är hårda straff kontraproduktiva? Det hävdar den ofta anlitade kriminologen Jerzy Sarnecki. Han hade förmodligen rätt en gång i tiden. Brottsligheten minskade med humanare metoder, mindre straff, mer vård. Nu har läget ändrats. Där finns förvisso faktorer som invandringen, för många unga män och för få unga kvinnor, utanförskap osv men också nedmonteringen av polisiär närvaro i vardagen. Många problem skylls på den stora omorganisationen. Men tendenserna har funnits hur länge som helst.

I Norrköping byggdes Borgs villastad, numera Kneippen, som ett municipalsamhälle med egen polis. Runt om i landet hade städer och köpingar egen ordningspolis. Polismännen skulle byta om hemma för att synas på väg till och från arbetet. Och nog syntes de! Oklanderligt knäppt uniform med skärmmössa och gehäng med sabel. Inga skjutvapen. Sabeln skulle användas med flata sidan utom i yttersta nödfall. 

 Polisen förstatligades och centraliserades. Att patrullera till fots försvann. Det fanns lokala polischefer som drev ut de sina på fotpatrullering. Men det var inte populärt, utom hos allmänheten. Nu ska polisen koncentrera sig på "kärnverksamheten" vilket sägs vara att klara upp redan begångna grova brott. Man försummar att förtroende behöver byggas upp och behållas. Att bygga förtroende kan vara att hjälpa till med vägvisning, hittegods, bortsprungna katter mm vardagligt. Det kan vara att känna igen och hälsa på dem som bor på platsen. Det kan vara att klara ut småbrott. Närvaro är nyckeln. Närpolisen i förorten är oumbärlig. Nu är den nästan borta och resultatet syns och hörs. 

Sarneckis Sverige hade fungerande fritis, närpolis, skolplikt, en viss ordning i skolan, social kontroll. Även då ville högern ha mer straff och färre förebyggande verksamheter. Nu behövs mer förebyggande och dessvärre, tror jag, samtidigt riktade straff på värsta värstingarna för att hålla dem inlåsta och i bästa fall bli avgiftade, utsatta för utbildning och anställningsbara.