Från 2019 ska minimilönen i Frankrike höjas med 100 euro i månaden meddelade presidenten nyligen i ett direktsänt tv-tal till nationen. Det spektakulära utspelet kom efter en serie våldsamma protester på Paris gator. Minimilöner - särskilt höjda sådana - kan i förstone tyckas sympatiskt men är i själva verket ett otyg.
I Sverige finns ingen lagstiftning om minimilöner. Istället styrs lönebildningen av arbetsmarknadens parter. Arbetsgivare och fackliga organisationer förhandlar övergripande samtidigt som allt fler ges större inflytande över den egna lönen genom direkta samtal med närmaste chef. Denna ”modéle suèdois”, för att tala med Macron, är beprövad. Vid internationell jämförelse är konflikterna på svensk arbetsmarknad få. Det gäller såväl antalet varsel och utbrutna stridsåtgärder som förlorade arbetsdagar.
Det senaste kvartsseklet har Sverige därutöver upplevt historiskt goda reallöneökningar med i genomsnitt 2,3 procent årligen. Vi vet därmed att vår modell för lönebildning fungerar väl. Slutsatsen bekräftas av oberoende bedömare, däribland Eurofound som är EU:s forskningsinstitut för arbetsliv och sociala frågor.
Vetskapen till trots har politiken börjat kasta lystna blickar mot yrkesgrupper som det behöver satsas på. 2016 fattade regeringen beslut om ett nationellt lärarlönelyft med innebörden att staten tillför tre miljarder kronor årligen för att höja lärares löner. För poliser beslutades årets lönerevision till hela 5,4 procent för att - med hjälp av regeringens polissatsning - lyfta kåren över den konkurrensutsatta industrins normerande märke.
Lärare och poliser är - precis som många andra professioner - i behov av högre lön. Men statlig lönepolitik, där politiker riktar pengar till vissa utpekade grupper, slår sönder den svenska partsmodellen. Det är förenat med godtycke, konflikter och en sämre reallöneutveckling. Låt oss för allt smör i Småland inte gå vidare på den vägen.